Idag kom Corren och NT:s årliga golfbilaga ut med ett kul tema. Det är 23 år sedan Correns första golfbilaga och den gjordes under helt andra förutsättningar än dagens. Vintern 1988 var tämligen kall och snörik och vi hade mycket snö kvar när beslutet om en golfbilaga plötsligt fattades. Budet gick till mig som en av få golfspelare på redaktionen. Jag hamnade i något av ett dilemma eftersom jag sålt mina klubbor på Corre-fyndet någon vecka tidigare och jag tänkte att det var gott om tid att införskaffa nya. Så jag och familjen satte oss i bilen och åkte till Edins i Ängelholm och köpte ett set Tommy Armour T-Line, som blev en trogen följeslagare under de närmaste 14 åren. För att bekanta mig närmare med klubborna ställde jag mig och slog bollar diagonalt på Vifolkavallens grusplan för det var enda snöfria ytan.
Det bärande reportaget var att visa hur det snillrika hcp-systemet fungerade och hur sporten kunde förena generationerna. Den lovande tonåringen Per Klasson, Mjölby, bjöds in liksom pensionerade kriminalkommissarien Lennart Forsmark från Vadstena. Undertecknad, ännu inte 40 fyllda, fick utgöra mellangenerationen.
Eftersom snön låg djup i Östergötland blev det en resa till Landskrona. På måndagskvällen när vi inspekterade banan var dimman tät och jag blev orolig. Skulle det gå att genomföra rundan och reportaget överhuvudtaget?
En ny dag grydde och jag blev bönhörd. Strålande sol, vindstilla och 14 grader varmt. Doften av nyklippt gräs hade en uppiggande effekt på våra kombattanter och vi var nästan ensamma på Erikstorpsbanan. Jag var multijournalist; tävlade själv, tog bilder och antecknade flitigt. Och lyckades vinna poängbogeyn. Golflivet var underbart.
Jag minns särskilt inspelet mot det 350 meter långa 15:e. Vi fick vänta någon minut på inspelet medan en banarbetare klippte greenen. Ganska snart körde han åt sidan och vinkade fram oss. Min nya järnnia skar under bollen som fick en hög och jämn båge och stannade någon meter från hål. En rak putt och paret var ett faktum. Jag fick till och med beröm av banarbetaren och beröm av en skånsk banarbetare skattar jag högt för de kan sporten.
När ”bilagan” väl kom ut var resultatet en halv besvikelse. En färgbild på ettan och två fullformatsidor och jag svarade ensam för 80 procent av textproduktionen. En journalist, som också var psykolog, skrev om psykologin i sporten och annonsavdelningen hade orkat sälja två(sic) annonser. Färgbilder var ovanligt i dagstidningarna på den tiden. Den här filmen skickades flera dagar i förväg till en reproanstalt på Tornby innan den hamnade i tidningen. Vilket ska jämföras med dagens digitala teknik där färgbilder skickas mellan burkarna på någon minut.
På grund av den dåliga annonsförsäljningen och lågkonjunkturens inträde ett par år senare dröjde det flera år innan golfbilagorna återupptogs.
När jag läser igenom texten ovan skäms jag för det skrytiga tonfallet, men ta inte ifrån mig det glada minnet av denna soliga aprildag för numera är swingen både rostig och kantig.
Jag har spelat Landskrona vid åtskilliga tillfällen sedan början av 80-talet och min son, idag 30 år gammal, lärde sig spela där. Landskrona är något av en favorit bland åtskilliga högklassiga banor i nordvästra Skåne. Senast spelade jag hösten 2009 men då fick vi nöja oss med Hildesborgsbanan eftersom Erikstorpsbanan byggdes om.
Kommentarer
Skicka en kommentar