Fortsätt till huvudinnehåll

Krigets första offer är sanningen

Motsägelsefulla och förvirrande uppgifter kring bin Ladins död. Var han beväpnad eller inte, gjorde han motstånd och vilka är de övriga döda? Hade den amerikanska styrkan order att i första hand gripa eller döda bin Ladin?

Vi ska inte tro att vi får reda på den fulla sanningen genom nyhetsmedia. Det är temat i krigskorrespondenten Philip Knightleys bok från 1977, ”Krigets första offer är sanningen”.

Den här mycket intressanta boken behandlar den västerländska krigsrapporteringen från Krimkriget vid mitten av 1800-talet och fram till våra dagar. Krigsjournalistik kan tjäna många olika syften, och ska man tro författaren så är det inte den fullständiga sanningen som förmedlas till nyhetskonsumenterna.

Journalisterna hindras på många sätt från att rapportera vad som verkligen händer. De stridande makterna vill till exempel inte att deras motståndare ska få veta allt om deras planer eller om hur kriget går, förlusttal och så vidare. Propagandan är ständigt närvarande i krigsrapporteringen.


Censur har
genom historien varit mer regel än undantag, och är så fortfarande. De så kallade "inbäddade journalister", som följde med amerikanska förband under Irak-kriget, fick absolut inte rapportera precis vad de ville. Det är viktigt att kontrollera tänkandet hos både de stridande och på hemmafronten.

Det är många år sedan jag läste boken men kom att tänka på den när jag såg onsdagskvällens Rapport. SVT:s korrespondent intervjuade de närmaste grannarna och flera av dem tvivlade på att det var bin Ladin som dödats.

Några spridda noteringar. Björn Eriksson inviger ett trädgårdskafé i helgen. Det känns som att gå tio år bakåt i tiden.

Corren har idag fyra helsidor annonser i Mjölbydelen, en nyöppnad byggmaterialhandel svarar för tre och Svensk Fastighetsförmedling en. Om annonsmarknaden är ett mått på den ekonomiska konjunkturen står tydligen den lokala konjunkturen i topp. Många villakök väntar på ombyggnad.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.