Fortsätt till huvudinnehåll

Potatis nästa krisbransch


Bonngnället fortsätter. I vintras var det svinuppfödarna som pratade om nationell kris i en kampanj regisserad av LRF och i dagens Corren gnäller de lokala potatisodlarna över dålig lönsamhet och minskad konsumtion. Den totala potatiskonsumtionen har minskat med 22 procent de senaste åren till förmån för ris och pasta. Potatisodlarna kritiserar konsumenter och handel för felaktigt beteende men inte ett ord om att de själva bidragit till problemen genom att odla produkter som konsumenterna inte längre efterfrågar. Att 2010 var ett bra år med export till Baltikum nämns bara i förbigående. Rondellpotatisen i Viringe har alltså inte bidragit till ökad konsumtion.

Handlarna gör fel som säljer potatis i lösvikt ur stora lårar får vi läsa. Det förekommer bara i Sverige. Ursäkta, men kan orsaken vara att  konsumenten vill ha en chans att kontrollera varans kvalitet innan man köper grisen i säcken.

Potatiskonsulenten Kari Pettersson i Bjälbo är den som uttalar sig i Östgötatidningarna i sådana här sammanhang. Vi får veta att på familjens gård funderar man på att minska arealen för potatisodling men bara lite. Varför bara lite om man arbetar i en sådan krisbransch? Jag får inte ekvationen att gå ihop.
Jag kan annars tipsa branschen om en lönsam hantering. På City Gross säljs potatischips i 40-gramspåsar för 150 kr/kg. Billigare i 200-gramspåsar.

I tidningarna förekommer längre ingen allmän och kunnig konsumentjournalistik som ser på livsmedel ur konsumentens och inte producentens perspektiv. Till och med prisundersökningarna har slopats. Jag saknar den orädda och kunniga Charlotte Reimersson.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

En försvarsbjässe från Storgatan

År 1990 utsåg regeringen generallöjtnant Åke Sagrén till arméchef. Ett av hans första uppdrag som nyutnämnd var en inspektion på Kvarn. Eftersom jag bott granne med Åke Sagrén på Storgatan 21 A i Motala frågade jag dåvarande redaktören för Correns lördagsläsning, Åsa Christoffersson, om jag fick göra ett knäck. Åke Sagrén växte upp i en tvårummare med två bröder. Fadern var svarvare och anställd på centrala torpedverkstan som alla andra pappor i trappuppgången, och hemvärnschef i Motala under kriget. Mamman hette Annie och var husets snällaste tant. Familjen hade djupa Motalarötter. Åkes farfar drev häståkeri och hade en liten gård i Gamla Stan. Åke berättade att han gjorde sällskap med sin far när hemvärnet gick vakt på Strömbron under kriget. Medlemskapet i hemvärnet var det enda fritidsnöje han tilläts ha. Åke och hans bröder fick inte spela fotboll med de andra grabbarna på gården, all fritid gick åt till studierna. Min äldre bror berättade att den blivande arméchefen g...