"Pyspunka i det här företaget"

Experts konkurs häromdagen fick mig att börja fundera på vilka förändringar jag upplevt på arbetsmarknaden under mina 40 år i yrkeslivet för egen del och som reporter. Det är en del.

Måndagen efter midsommar 1970 klev jag in på Östgötabladets redaktion i Vadstena, samma tidning som jag frilansat på sedan 1967 och nu skulle det skrivas sport på heltid. Där blev jag kvar i tre år innan jag tröttnade på gärdsgårdsserien i fotboll och bandy. 1975 lades tidningen ner och merparten av åtminstone typograferna fick jobb på Corren i Linköping.

Jag fick jobb som försäljare på Luxor 1973 – den tidpunkt när företaget stod på sin höjd och invigde nya stora produktionsytor för främst TV (det som idag är Carlsunds utbildningscentrum). Luxor och Philips stred om TV-marknaden i Sverige och de senare hade också en TV-fabrik i Norrköping. Mot slutet av 1970-talet drogs snaran åt och konkurrensen ökade från Asien. Dåvarande vd Alf Björklund höll skenet uppe och lurade styrelsen med fejkade siffror, innan bubblan sprack. Styrelseordförande var hypoteksdirektör Bengt Gunnhage som av en ödets ironi också var ordförande hos min blivande arbetsgivare Östgöta Correspondenten. Dagen före att Björklund fick sparken uttalade sig Gunnhagen i Corren och sa att det var ingen fara med Luxor. Bara en likviditetskris. Då började min tilltro till farbröder med fina titlar att erodera. 

Hypoteksdirektören var nog bra på att hålla tal på jubileumsbanketter men han kunde inget om elektronikindustrin. Många skrockade på Correns redaktion när sanningen uppenbarade sig.

Luxor skulle gått i konkurs om inte statliga Investeringsbanken tagit över. Senare kom Nokia in i bilden men Luxor var inte längre någon attraktiv arbetsplats. TV-produktionen fortsatte till 1993 men produktutveckling, konstruktion och marknadsföring försvann.

På Correns redaktion i Boxholm 1980 kastades jag direkt in i hetluften. Iggesund ville ge upp sitt mångåriga ägarskap av det diversifierade bruket och sålde ut del efter del. Varmvalsverken, kallvalsverket, mejeriet, jordbruket, skogen och sågen. Oron var stor och bruksborna sörjde nedläggningen av martinugnen som försåg valsverken med stålämnen. Men livskraftiga delar fick nya ägare, varmvalsverken slog ihop med Smedjebacken (Sme-Box) och dalmasarna levererade nya stålämnen. Hur många sammanslagningar som förekommit i svensk stålindustri sedan dess har jag tappat räkning på men valsverken lever i högönsklig välmåga. Med facit i hand klarade Boxholm 80-talets brukskris bra.

Två år senare flyttade jag till Mjölby och fick skriva om nästa krisföretag, Contura i Skänninge. Företaget hade gjort succé med sina braskaminer men hälsovårdsmyndigheterna var inte lika förtjusta i att svenska småhus släppte ut vedrök i tättbebyggda villaområden. En av de hälsovårdsnämnder som lade hårdast restriktioner var Mjölbys och dess ordförande Berndt Sköldestig fick utstå mycket kritik från bolaget och dess anställda. Stegvis sjönk antalet anställda och ärligt talat vet jag inte om företaget existerar idag.

Vid ett av de större varslen träffade jag och fotografen Sven Fransson en kvartett unga män som nyss mottagit sina uppsägningskuvert. Över en kopp kaffe i matsalen ventilerade vi livets jävligheter och möjligheten att få nya jobb i trakten.

Plötslig dök det upp en kille och vände sig till Benke som satt på min högra sida. ”Vet du om att din bil har punka på höger fram”. Benke svarade: ”Jodå, det är en pyspunka. Precis som på det här företaget”. Den galghumoristiska repliken orsakade ett gott skratt och blev också rubriken på reportaget.

Mjölby blev på något sätt undantaget från en olycklig utveckling i västra Östergötland. BT växte enormt från början av 2000-talet tack vare bytet av ägare och Väderstad-Verkens utveckling har varit mycket positiv. I Motala har det varit tvärtom. Motala Verkstads nedmontering startade några år före Luxors och sedan följde ju de båda Electroluxfabrikernas hädangång tre decennier senare liksom torpedverkstaden.

Mjölby drabbades av Spångsholms bruks nedläggning under denna period och Danfoss, ett danskt företag som etablerade sig på Industrigatan under kriget, flyttade produktionen till Slovenien och återstoden flyttade till Linköping. Dessförinnan hade Danfoss steg för steg minskat antalet anställda. K A Viking i Skänninge dog också sotdöden och inte så mycket återstår väl av Artex i Mjölby/Spångsholm. Vanligen sker reträtten under ordnade former. Plötsliga konkurser som i Experts fall hör till undantagen.

Mer än vid ett tillfälle tänkte jag under intervjuerna med drabbade människor: hur skulle jag reagera om rollerna var ombytta?

Tur och tillfälligheter har räddat mig från större smällar på arbetsmarknaden men det var inte varje dag jag gick till jobbet med ett leende på läpparna. Ibland saknar jag jobbet och alla de sociala kontakter det gav men jag är ofta glad över att slippa racet på arbetsmarknaden. Det enda man kan vara säker på är att förändringar pågår ständigt. Somliga är negativa, andra positiva. Företag minskar eller går under, nya startas och gamla utvecklas. Ny teknik förändrar förutsättningarna för produktion och försäljning. Det var som var svindyrt igår är billigt i morgon.

Under tre fjärdedelar av de 40 åren har jag jobbat på dagstidning. Det är också en bransch som förändrats mycket. Corren hade på 80-talet 67 000 ex men är numera nere i 54 000. Största orsaken till minskningen stavas Internet. Folk läser inte färre tidningar idag men föredrar att söka information på nätet. Det är ingen tillfällighet att NTM i Norrköping köpt upp den enda utpräglade lokaltidningen som återstår i länet, Motala Tidning. Återstår att se vad följderna blir.