Seriemördare eller mytoman?

Hannes Råstams bok om Thomas Quick är jobbig läsning. Full av fakta, namn, rekonstruktion och vallningar hit och dit. Råstam borrade i förhörsprotokoll, tittade igenom filmade rekonstruktioner läste domar, tidningsartiklar och förundersökningsprotokoll, intervjuade släktingar, poliser, jurister och andra journalister. För att underlätta läsningen har Råstam skrivit en tidslinje men det är ändå svårt att hänga med.

Jobbigt också av ett annat skäl. Om alla dessa domar är felaktiga måste det betyda att ett antal mördare i Sverige och Norge kommit undan rättvisan

Mordet på Johan Asplund i Sundsvall är ett av de mest omskrivna i landet. Råstam håller det för uteslutet av Quick kört bil från Falun till Sundsvall för han tog inte körkort förrän 1987, sju år efter mordet. Att han skulle kört bil ändå håller syskonen för uteslutet eftersom Quick har svårigheter med motoriken. Han hade svårt att för att lära sig cykla som barn. Sådana uppgifter sopas undan i van der Kwasts utredning. Allt som inte passade in i bilden av Quick som seriemördare kom inte med i förundersökningsprotokollet och domstolarna vilsefördes är en av författarens grundteser.

De s k rekonstruktionerna och vallningarna var misslyckanden. TQ hittade inte till de förmodade mordplatserna och lämnade rader av felaktiga uppgifter men han var mycket lyhörd för förhörsledarens mer eller mindre subtila instruktioner. TQ ändrar sina versioner i förhör efter förhör. De ångestattacker han visat upp bland anat i den TV-sända dokumentären är fejk, enligt vad han berättat för Råstam. Andra luckor fyller han igenom att åka till Kungliga Biblioteket i Stockholm för att läsa på under permissionerna.

Varför spelade då TQ med i denna svarta fars? För det första är kriminalhistorien full av falska erkännanden. 200 personer lär ha erkänt Palmemordet. Men i TQ:s fall handlar det mycket om uppmärksamhet och bekräftelse samt frikostig utdelning av tunga droger som Xanor. Innan Quick började erkänna fler och fler mord var han en nobody på Säter, en ointressant patient. Men i takt med all fler falska erkännanden blev han en celebritet. Betecknade är en passus i boken när Quick återvänder från en misslyckad sejour på rättspsyk i Växjö. När bilen svängde upp på Säters sjukhusplan stod hela personalen och väntade på honom och sen väntade kaffekalas. Det är klart att han ville bryta den enformiga tillvaron innanför sjukhusets väggar med intervjuer, terapisessioner, utflykter till Norge och Sverige. Kaffekorgen är med när Quick-teamet gjorde sina utflykter i skogen och dess framfart var snitslad med tomma Xanorförpackningar.

Poliser, som hade insyn i utredningen men hoppat, av talar om sektliknande beteende inom utredningsgruppen. Den som framförde sina tvivel åkte ut, även om det bara gällde enstaka detaljer. Någon chef på Rikskrim ville att förhörsledaren Penttinen skulle bytas ut men fick nej av åklagare Christer van der Kwast.

När jag skriver detta har jag läst ett telegram på Text-TV om att Seppo Pentinen har hittat 15 sakfel i Hannes Råstams bok. De ska redovisas på rättsmagasinet Paragraf där rättsjournalisten Dick Sundevall är redaktör och ansvarig utgivare. På samma sida finns också en intressant intervju med Christer van der Kwast. På SVT Play finns de två dokumentärfilmerna om Quick.

Debatten lär fortsätta.