Statens kaka är liten men säker

Sitter och läser ett stycke 40-årig industrihistoria i Motala, CTV 1939-65. Hemlig försvarsproduktion, folkomflyttning och ett tillskott av duktiga bollspelare från Karlskrona.

Verkstan flyttades till Motala från Karlskrona mitt under brinnande krig och min pappa Bror var med och byggde den. Sen stannade han kvar som snickare till pension 20 år senare. Min äldre bror Göran gick verkstadsskolan på CTV men flyttade till Göteborg som 19-åring.

Flyttningen av torpedverkstaden från Karlskrona i början av kriget försiggicks av stort hemlighetsmakeri. Cirka 200 Karlskronaiter flyttade norrut, ett fåtal återvände då de inte trivdes i Motala. Utöver dessa fick 130 personer anställning och de kom från alla delar av landet. I vår trappuppgång, Storgatan 21 A, var Göte Skeppstedt från Katrineholm, Sven och Vera Byström från Degerfors, familjen Eklund i 19 kom från Dalarna och Erik och Essie Theander från Silverdalen utanför Vimmerby. Mina föräldrar kom från Kvarsebo utanför Norrköping men kom till Motala 1933.

Det är många bekanta ansikten på bilderna i boken. Förutom de nämnda tänker jag på Harald Oskarsson, Einar Österdahl, Thore Odöö, Sven Cronholm, Nisse Larsson, Karl-Erik Lindström, Gustav Pihl och ”Pelle Vakten”.

Så många nyinflyttade satte fart på bostadsbyggandet i Motala I rask takt byggdes, i alltför rask takt i något fall, byggdes Storgatan 17-21, Borgmästaretorget 1 och 2, Storgatan 25 samt ett hus på Drottninggatan (har glömt numret). Samtliga fastigheter ingick i Brf Motala-Hus. Dessutom byggdes 45 småhus, s k egnahem, varav de flesta i Råssnäs på Maringatan och Patrullgatan, för CTV-personalens räkning.

Motalaidrotten fick en välbehövlig injektion med så många nyinflyttade unga män, främst handbolls- och fotbollsspelare. Evald Sundberg var t o m landslagsspelare i handboll. Andra duktiga idrottsmän som jag minns var Göte Skeppstedt, Erik Theander, Rune Karlsson Sven Byström, Kalle Thorsson, Harald Oskarsson m fl. 

Många av dessa hade söner som var mina kompisar och/eller klasskamrater. Korplaget i fotboll var vasst och minst lika bra som storindustrierna Luxor, Motala Verkstad och Electrolux.

 På den där lagbilden syns bl a Rune Karlsson, Åke Kihlstedt, Nisse Larsson, Sven Byström, Göte Skeppstedt och Erik Theander.

Torpedverkstan var alltså en väsentlig del av min uppväxt. Det var ett brukssamhälle, på gott och ont, fast mindre än det mytomspunna Motala Verkstad. Ibland blev det irritation mellan blekingarna och östgötarna när de förra klagade över förhållandena i Motala. De obelagda gyttjiga vägarna ut till Råssnäs var en källa till mångårigt missnöje.

CTV var en del av försvarsindustrin (Försvarets Fabriksverk) och hemlighetsmakeriet var stort liksom mytbildningen. Det var kalla kriget och vi grabbar intalade varandra att ryssen skulle bomba Motala först för här låg den svenska förvarsindustrins stolthet. Vi berättade för klasskamraterna att Pelle Vakten i nr 17 förfogade över några sällsynt blodtörstiga schäfrar som nattetid sprang lösa innanför stängslet. En gång om året fick vi möjlighet att besöka pappornas arbetsplats. Det var julfesten som hölls i gymnastiksalen och var mycket skojig men vi fick aldrig se verkstadslokalerna. Den skadan tog jag igen som reporter på Corren på 90-talet.

Ibland blev det allvar. En dödsolycka inträffade 8 januari 1964. När torpederna provsköts skulle de följa en bana vars väg var utmärkt av bemannade flottar. Mannen på flottan skulle signalera med en flagga när torpeden passerat på sin väg söderut. Men denna gång var det något fel på gyrot och istället för att gå i vattnet gjorde torpeden ett ytsprång. Den stackars mannen träffades i midjehöjd och hann förblöda innan räddningsbåten hann fram. Det var naturligtvis stora rubriker i Motala Tidning.

Statens kaka är liten men säker, var ett vanligt talesätt bland gubbarna på Storgatan. I den lilla kakan ingick fri läkarvård levererad av dr Cavalli-Björkman med mottagning på Bussplan. En myndig herre med många pennor i bröstfickan. Men för Bror Jakobssons familj var den fria läkarvården inte mycket värd men detta ska jag inte fördjupa mig i nu.

Idag återstår ingenting förutom provskjutningen från Klubbudden. Produktionen är flyttad till Saab i Linköping. Statens lilla kaka är inte säker längre.

 Mannen på mittbilden som jobbar vid bandsågen är min käre far Bror Jakobsson.

Källor: Egna minnen samt skriften CTV 1939-1965 skriven av Maj-Britt Gustafsson.

Ett stort tack till min klasskamrat Janne Nilsson som jobbade på CTV 1965-2008 och som skänkt mig ett exemplar.