Allt är inte guld som glimmar

Svenska Postkodlotteriet har gjort nerslag i Vadstena och Mjölby och lämnat efter sig ett antal vinnare varav några vunnit flera miljoner. Prisutdelningarna har fått stort utrymme i den lokala pressen och miljonvinnarna får chansen att realisera sina drömmar om husbilar,, utlandsresor och sommarvillor. Inte mycket att säga om det. Drömmen om ett liv utan ekonomiska begränsningar lever stark hos de flesta. Även hos mig.

Men det finns en baksida av myntet. Carolina Neurath heter en ung, ambitiös, prisbelönt reporter på Svenska Dagbladet Näringsliv. Hon har granskat PKL i ett antal artiklar och resultatet är ett annat än den bild företagets ledning velat ge utåt.

SvD har kritiserat PKL för ökande bonusar, aggressiva säljmetoder och oklara gränser mellan lotteribolag och välgörenhetsstiftelser.

Vd Niclas Kjellström-Matsekes höga lön (154 000 kr i månaden plus fyra månaders bonus), att ha stoppat förmånstagare från att ta emot pengar från andra spelbolag, hindrat organisationen Plan att starta ett eget lotteri, aggressiv marknadsföring som kan leda till spelmissbruk är andra punkter som tidningen lagt PKL till last.

Tidningens artiklar har lett till att Konkurrensverket ska granska PKL i en utredning. Jag förmodar att PKL laddar upp med många kritstrecksrandiga jurister i sin ringhörna. Resurser saknas inte.

Niclas Kjellström-Matseke vägrade att ställa upp på en intervju i SvD men lät sig intervjuas i Dagens Industri. Dess reporter var inte alls så insatt som Neurath och resultatet blev därefter. Det är numera en ganska vanlig metod bland makthavare att låta sig intervjuas av ett annat medium än det som startade granskningen. Märkligt nog har inte Svenskans granskning lett till någon debatt i andra medier.

Alltnog, efter flera månaders korseld ställde vd upp på en intervju den 28 september. Den och andra artiklar kan du läsa på denna länk: http://www.svd.se/naringsliv/har-ar-hela-granskningen-av-postkodlotteriet_8506998.svd

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Läs mer

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

Läs mer

En gravsten i Vadstena

I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

Läs mer

Med Jacob vid tangentbordet

Leta i den här bloggen