Välkommen till Evert Bäckströms värld

Det finns böcker som man sträckläser och det finns exempel på motsatsen. Till det förra exemplet hör Leif GW Perssons ”Den sanna historien om Pinocchios näsa”. Det var länge sedan jag skrattade så gott vid läsningen av en bok

Den osannolike Evert Bäckström har genomgått en förvandling sedan Perssons första böcker. Från en krumelur i marginalen till en centralfigur som får leda spaningarna i ett mord på en kändisadvokat. Kriminalkommissarien är en inbilsk homofob med obegränsat självförtroende och hans värld befolkas av attackflator, korvryttare, analakrobater, kamelryttare och finnkolingar och mer eller mindre korkade kollegor. Everts supersalami är Guds gåva till den kvinnliga delen av mänskligheten. Han är knappast politiskt korrekt. De förtroliga samtalen till en utvald reporter på den stora kvällstidningen fyller på bankkontot.

Han är nämligen en mutkolv av osannolik storlek, han äter och dricker för jämnan och har på grund av livsmedelsintaget vissa problem med matsmältningen. Perssons beskrivning av hur Bäckström krånglar sig ut ur kontoret för att begränsa verkningarna av en blöt fis är stor komik. Det är svårt att dölja resultatet av en sån om man har för vana att klä sig i benvit linnekostym.

Kiss-och-bajs-humor förstås men roligt med hög igenkänningsfaktor. Vem har inte någon gång slagit på en alltför blöt fis?

Trots dessa aparta utvikningar drivs handlingen och intrigen framåt och jag har svårt att lägga ifrån mig boken. Fokus flyttas från den spännande mordutredningen till hur Bäckström ska göra stora pengar på en Pinocchiofigur tillverkad av Faberge i S:t Petersburg för hundra år sedan och det är inte utan att jag hoppas att han ska lyckas. En nyckelperson i romanen är den minst lika osannolike konsthandlaren GeGurra, antikvitetshandelns motsvarighet till begagnad bilhandlare. Alla förhandlingar görs upp vid dignande middagsbord.

Jag har en känsla av att Leif G W har haft riktigt roligt när han lade ut texten över 600 sidor.

Fredrik Backmans ”En man som heter Ove” har blivit en kritik- och publiksuccé. Möjligen hade jag något för höga förväntningar från början men mig tilltalar den inte alls.

Ove är en man i övre medelåldern som har jättesvårt med mänskliga relationer men är desto bättre med verktyg. Han har varit ordförande i bostadsrättsföreningen men avsatt under kuppartade former. Han är arbetslös vid 59 års ålder och den älskade hustrun är död. En rigid paragrafryttare som vill avsluta livet. Från början störs jag av en logisk lucka. Hur troligt är det att en man som har så svårt att umgås med grannarna låter sig väljas till ordförande i en bostadsrättsförening?

Första misslyckade självmordsförsöket är lite kul, gäspningarna kommer vid andra och vid tredje misslyckandet slog jag igen boken för gott. Kan bortskänkas mot beskrivning. Den som får den kan lägga märke till det vikta hörnet på sidan 165.

Funderar lite på skälen till bokens succé. Ove är en typ som vi kanske känner igen i vår närhet – möjligen en vicevärd - men Ove är inte en karikatyr utan en karikatyr av en karikatyr. Mer skruvat kan det inte bli och underhållningsvärdet är begränsat.