Det
finns böcker som man sträckläser och det finns
exempel på motsatsen. Till det
förra exemplet hör Leif GW Perssons ”Den
sanna historien om Pinocchios näsa”. Det var länge sedan jag skrattade så
gott vid läsningen av en bok
Den osannolike Evert Bäckström har genomgått en
förvandling sedan Perssons första böcker. Från en krumelur i marginalen till en
centralfigur som får leda spaningarna i ett mord på en kändisadvokat. Kriminalkommissarien
är en inbilsk homofob med obegränsat självförtroende och hans värld befolkas av
attackflator, korvryttare, analakrobater, kamelryttare och finnkolingar och mer
eller mindre korkade kollegor. Everts supersalami är Guds gåva till den
kvinnliga delen av mänskligheten. Han är knappast politiskt korrekt. De
förtroliga samtalen till en utvald reporter på den stora kvällstidningen fyller
på bankkontot.
Han
är nämligen en mutkolv av osannolik storlek, han äter
och dricker för jämnan och har på grund av livsmedelsintaget vissa problem med
matsmältningen. Perssons beskrivning av hur Bäckström krånglar sig ut ur
kontoret för att begränsa verkningarna av en blöt fis är stor komik. Det är
svårt att dölja resultatet av en sån om man har för vana att klä sig i benvit
linnekostym.
Kiss-och-bajs-humor förstås men roligt med hög
igenkänningsfaktor. Vem har inte någon gång slagit på en alltför blöt fis?
Trots
dessa aparta utvikningar drivs handlingen och intrigen
framåt och jag har svårt att lägga ifrån mig boken. Fokus flyttas från den
spännande mordutredningen till hur Bäckström ska göra stora pengar på en
Pinocchiofigur tillverkad av Faberge i S:t Petersburg för hundra år sedan och
det är inte utan att jag hoppas att han ska lyckas. En nyckelperson i romanen
är den minst lika osannolike konsthandlaren GeGurra, antikvitetshandelns
motsvarighet till begagnad bilhandlare. Alla förhandlingar görs upp vid
dignande middagsbord.
Jag har en känsla av att Leif G W har haft riktigt
roligt när han lade ut texten över 600 sidor.
Fredrik
Backmans ”En man som heter Ove” har blivit en kritik- och
publiksuccé. Möjligen hade jag något för höga förväntningar från början men mig
tilltalar den inte alls.
Ove är en man i övre medelåldern som har
jättesvårt med mänskliga relationer men är desto bättre med verktyg. Han har
varit ordförande i bostadsrättsföreningen men avsatt under kuppartade former.
Han är arbetslös vid 59 års ålder och den älskade hustrun är död. En
rigid paragrafryttare som vill avsluta livet. Från början störs jag av en
logisk lucka. Hur troligt är det att en man som har så svårt att umgås med
grannarna låter sig väljas till ordförande i en bostadsrättsförening?
Första
misslyckade självmordsförsöket är lite kul,
gäspningarna kommer vid andra och vid tredje misslyckandet slog jag igen boken
för gott. Kan bortskänkas mot beskrivning. Den som får den kan lägga märke till
det vikta hörnet på sidan 165.
Funderar lite på skälen till bokens succé. Ove är
en typ som vi kanske känner igen i vår närhet – möjligen en vicevärd - men Ove
är inte en karikatyr utan en karikatyr av en karikatyr. Mer skruvat kan det
inte bli och underhållningsvärdet är begränsat.
Kommentarer
Skicka en kommentar