Fortsätt till huvudinnehåll

Välkommen till Evert Bäckströms värld





Det finns böcker som man sträckläser och det finns exempel på motsatsen. Till det förra exemplet hör Leif GW Perssons ”Den sanna historien om Pinocchios näsa”. Det var länge sedan jag skrattade så gott vid läsningen av en bok

Den osannolike Evert Bäckström har genomgått en förvandling sedan Perssons första böcker. Från en krumelur i marginalen till en centralfigur som får leda spaningarna i ett mord på en kändisadvokat. Kriminalkommissarien är en inbilsk homofob med obegränsat självförtroende och hans värld befolkas av attackflator, korvryttare, analakrobater, kamelryttare och finnkolingar och mer eller mindre korkade kollegor. Everts supersalami är Guds gåva till den kvinnliga delen av mänskligheten. Han är knappast politiskt korrekt. De förtroliga samtalen till en utvald reporter på den stora kvällstidningen fyller på bankkontot.

Han är nämligen en mutkolv av osannolik storlek, han äter och dricker för jämnan och har på grund av livsmedelsintaget vissa problem med matsmältningen. Perssons beskrivning av hur Bäckström krånglar sig ut ur kontoret för att begränsa verkningarna av en blöt fis är stor komik. Det är svårt att dölja resultatet av en sån om man har för vana att klä sig i benvit linnekostym.

Kiss-och-bajs-humor förstås men roligt med hög igenkänningsfaktor. Vem har inte någon gång slagit på en alltför blöt fis?

Trots dessa aparta utvikningar drivs handlingen och intrigen framåt och jag har svårt att lägga ifrån mig boken. Fokus flyttas från den spännande mordutredningen till hur Bäckström ska göra stora pengar på en Pinocchiofigur tillverkad av Faberge i S:t Petersburg för hundra år sedan och det är inte utan att jag hoppas att han ska lyckas. En nyckelperson i romanen är den minst lika osannolike konsthandlaren GeGurra, antikvitetshandelns motsvarighet till begagnad bilhandlare. Alla förhandlingar görs upp vid dignande middagsbord.

Jag har en känsla av att Leif G W har haft riktigt roligt när han lade ut texten över 600 sidor.

Fredrik Backmans ”En man som heter Ove” har blivit en kritik- och publiksuccé. Möjligen hade jag något för höga förväntningar från början men mig tilltalar den inte alls.

Ove är en man i övre medelåldern som har jättesvårt med mänskliga relationer men är desto bättre med verktyg. Han har varit ordförande i bostadsrättsföreningen men avsatt under kuppartade former. Han är arbetslös vid 59 års ålder och den älskade hustrun är död. En rigid paragrafryttare som vill avsluta livet. Från början störs jag av en logisk lucka. Hur troligt är det att en man som har så svårt att umgås med grannarna låter sig väljas till ordförande i en bostadsrättsförening?

Första misslyckade självmordsförsöket är lite kul, gäspningarna kommer vid andra och vid tredje misslyckandet slog jag igen boken för gott. Kan bortskänkas mot beskrivning. Den som får den kan lägga märke till det vikta hörnet på sidan 165.

Funderar lite på skälen till bokens succé. Ove är en typ som vi kanske känner igen i vår närhet – möjligen en vicevärd - men Ove är inte en karikatyr utan en karikatyr av en karikatyr. Mer skruvat kan det inte bli och underhållningsvärdet är begränsat.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.