Fortsätt till huvudinnehåll

Folkfest när bron invigdes



Kungen anländer till Stadsparken. Landshövdingen t v.

 
Världens mest efterlängtade bro är invigd. Statschefen förrättade invigningen efter att ha åkt veteranbil från Skänninge till Motala. Statschefen verkade vara på bra humör och höll reda på den östgötska geografin. Ingen näsvis reporter ställde frågor om prinsessan Madeleines graviditet.

Kungen följdes av den vanliga uppvaktningen av landshövding, kommunalråd, statsråd, generaldirektörer och annat löst folk som ville sola sig i den furstliga glansen. Jag som genomlidit många liknande tillställningar saknade förstås Björn Eriksson. Nja, det sista var nog en överdrift. Tävlingen om vem som kan skrika högst utan mikrofon har han redan vunnit.

Huvudsaken är att bron går att åka på och fyller sitt syfte, d v s avlastar trafiken i innerstan. Orkar inte räkna upp alla gatorna för jag blir bara beskylld att tänka på dem som bor på Storgatan. (Jo, 21:an var min adress en gång i tiden). Att avgiftsfrågan ännu inte är löst är ingen merit för inblandade myndigheter.

Johan Ram och Jan-Ove Boll på Motormuséet fick förtjänsttecken av kungen för att ha kört veteranbilarna från Skänninge. Det var Jan-Ove som körde kungen i en Silver Shadow. Han ställde initierade frågor om bilen, berättade Jan-Ove.
 
Corren/MVT gav ut en brobilaga igår. Den var som sig bör positiv och framtidsoptimistisk. Till och med bromotståndaren, advokaten Göran Orrenius, är glad idag om man ska tro tidningstexten. Historien påminner om bygget av Mjölbys stora infrastrukturprojekt, Resecentrum, för tio år sedan. Den fick mycket kritik under projekterings- och byggnadstiden men när bygget väl var klart var alla positiva. Vi östgötar är nog sådana. Inte stormande entusiastiska utan lite konservativa och skeptiska till nymodigheter.

Jag hann också med ett besök i den villa som ligger närmast bron på den norra sidan men avstår tills vidare att uttala mig om bullernivån. Ägaren Pernilla Fredriksson intervjuas i Östnytt i kväll 19:15.
Bullerproblem? Framtiden får ge svar på den frågan.
 
Bron är onekligen häftig och vägen till Mjölby en positiv upplevelse. Kommunalråden Camilla Egberth, Motala och Cecilia Vilhelmsson, Mjölby, har goda skäl för den framtidsoptimism som demonstrerades i den gemensamma debattartikeln i Corren idag.

Till sist några ord om festligheterna i Stadsparken. Uffe Holmertz ledde arrangemanget på ett avspänt och ledigt sätt. Han var verkligen rätt man på rätt plats. Motalabo i alla år förutom ett antal år i Vadstena på 70-talet. Om det fanns möjligheter att välja en lokal kung får den mångsidige Uffe min röst. Nästa Märklintåg jag köper får han inviga.

Det är inte utan att man som Mjölbybo är lite avundsjuk idag. Här saknas för närvarande något gemensamt att glädjas kring. Det handlar mest om dålig kommunal ekonomi, skattehöjningar och en vårdcentral som gjorde dålig reklam för sig i ett rikstäckande TV-program. Fast vår golfbana är bättre än Motalas. 

Mörtviken och alla fritidsbåtar sedd från bron.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...