Fortsätt till huvudinnehåll

Gammal byggnad, stora planer




Skänninge Stadshotell dominerar stadsbilden fullständigt. Nu är det rubrikstoff igen. Christina Landoff tar ny sats med hotellet efter att ha lämnat vd-skapet för Motala Convention Centre. Hon har planer för framtiden: fler rum, konferensmöjligheter, utflyktspaket, pub och spa. Skänninge är en turistmagnet vars potential inte utnyttjas till fullo. Har för mig att nuvarande krögaren, Sam Degerfeldt, uttryckte sig på liknande sätt när han tog över 2004.

Övertagandet har skett med kommunens goda minne får läsaren veta. Tror jag det, det kostar ingenting med en uppmuntrande attityd.

Stadshotellets historia de senaste 30 åren har varit turbulent. Kommunen har varit ägare genom dotterbolaget Fastighets AB Gillestugan men fastigheten byttes bort i en bytesaffär med Eriksson o Malmnäs AB som i utbyte fick bygga Bjälbotullskolan.

I slutet av 1990-talet var hotellets framtid osäker och jag minns ett välbesökt möte i den pampiga oscarianska matsalen. Den ene talaren efter den andre reste sig upp och höll känslomässiga anföranden om vikten av att hålla en så fantastisk kulturbyggnad i gott skick. Jag såg mig om i lokalen men hittade ingen under 60 år. Det var alltså inte den kategori som hänger på krogen varje fredags- och lördagskväll och bränner lönen på öl och grogg.

Ingenting hände förrän i början av 2000-talet när den handlingskraftiga lokalpolitikern Marianne Karlsson övertalade Linköpingsbyggmästaren Gunnar Sundbaum till ett köp. Sundbaum genomförde en kostsam renovering som fick mycket beröm. Några år senare tilldelades han ett pris av Rotary, eller om det var Lions, för sin insats. Jag gjorde en kort intervju med honom men han var föga entusiastisk. Han antydde att renoveringen kostat mer än den smakade. I samma veva trädde Degerfeldt till som krögare och så har det rullat på i ytterligare tio år och enligt Corren har Sundbaum sökt en köpare under många år.

Vid varje ägarförändring har lokalpressen kommit med en uppmuntrande klapp på axeln, det hör liksom till vid sådana här tillfällen. Hoppas att tillträdande ägaren har ekonomiska förutsättningar att genomföra sina idéer. Jag önskar henne lycka till men jag är inte övertygad om en happy end. Jag tror att tiden sprungit ifrån stora etablissemang i små städer. Se utvecklingen i Motala.

Är jag en pessimist? Nja, snarare en realist.

En runda i baren med Ture Lång?


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.