Fortsätt till huvudinnehåll

Stålkvinnan träder in på scenen





Ytterligare ett industriföretag lämnar Motala. Autoliv med rötterna i gamla Luxor Electronics flyttar till den betydligt större enheten i Vårgårda. Det är sorgligt, det är beklagligt och jag känner djupt för de människor som tvingas lämna sin arbetsplats. Det blir ingen rolig sommar för drygt 200 människor och deras familjer i Motala.

Jag vet inte hur många företagsnedläggningar och personalminskningar jag skrivit om som nyhetsjournalist. Arbetet följer en viss mall: först kommentarer från företagsledning, fack och anställda. När det är gjort hör det till att man ska ringa kommunens högsta politiker, oftast kallad kommunalråd. Hon/han svarar inte överraskande att man beklagar dem som drabbas och försäkrar att allt ska göras för att minska skadeverkningar och antalet friställda. Kommunen sätter till en arbetsgrupp tillsammans med arbetsförmedlingen etc. I bästa fall är kommunalrådet någorlunda informerad, i andra fall är reporterns telefonsamtal en chock.

Men i dagens tidningar går kommunalrådet Camilla Egberth (S) ett steg längre. Hon ska träffa Autolivs platschef Bo Wass och tänker argumentera för att Autoliv ska ändra sitt beslut.

”Jag vill till exempel veta hur man resonerat hur man fattade beslutet, hur man tänkt lösa personalfrågan och vilka vinster man tror sig göra när man flyttar en enhet som visar upp en bra ekonomi”, sa hon till Corren i onsdagsnumret.

Jag vet inte om Camilla Egberth är naiv eller försöker lägga ut dimridåer. Vilka kunskaper om stora företags beslutsfattande sitter hon inne med som andra saknar? Är Bo Wass överhuvudtaget den rätta personen att diskutera med? Är inte han en tjänsteman som bara har att verkställa beslut som är fattade i boaserade styrelserum betydligt högre upp i hierarkin? Eller är det bara ett sätt att hantera de stora förväntningar som finns på en ledande kommunalpolitikers axlar. Vi har ju sedan barnsben blivit itutade att politikerna är de som fixar och ställer allt tillrätta.

Ingen vuxen människa tror att kommunalrådets argument övertygar Autolivs ledning att dra tillbaka sitt beslut. Det vore i så fall första gången det händer i Motala eller någon annanstans. En sån stålkvinna borde belönas med minst 60 procent i höstens val.

Det låter kanske cyniskt men hellre en gnutta realism än käck, verklighetsfrämmande optimism.

Enligt Soliditet omsatte Autoliv Holding AB 28 miljarder kr 2012 med en vinst på två miljarder kr. Högsta koncernledningen finns i USA.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.