Fortsätt till huvudinnehåll

Vem är lokalpatriot?



Råssnäs.

 Är lokalpatriotism en tillgång eller bara tröttande tjafs om den egna ortens förträfflighet och grannortens negativa inslag? Har funderat lite med utgångspunkt i mina 65 år som Motala-,Vadstena-, Boxholms- eller Mjölbybo.

Oftast tar sig lokalpatriotismen ganska oskyldiga uttryck. Man hejar på ortens fotbollslag eller hockeylag eller gnabbas på Facebook. De största lokalpatrioterna är oftast uppvuxna på orten och har aldrig varit bosatta någon annanstans och saknar jämförelseobjekt. De är trygga med gemensamma minnen från skoltiden, idrottslivet, scouterna eller ungdomsmusikkåren. Ofta är lokalpatrioterna på de olika orterna bara sams när de får tillfälle att hacka på Linköping/Linkeboda/Kråkvinkel i allmänhet och LHC i synnerhet.

Min nuvarande bostadsort Mjölby befinner sig i någon sorts ingemansland på skrytskalan. Inget Göta kanal, Vättern, Sommen, inget motormuseum, inget slott, inget medeltida rådhus, inget överdimensionerat Stadshotell, ingen katedral och inga stora, rikskända idrottsevenemang som Vätternrundan. Bara en vanlig knegarstad med välskött näringsliv och goda kommunikationer där invånarna går till jobbet varje morgon och återvänder till den egna lyan på kvällen.

Det är väl i ljuset av denna brist på identitet som tillkomsten av glasfiberpotatisen i Viringerondellen ska ses. Ett vällovligt men misslyckat försök att skapa en kommunsymbol.
Skenaån.
  
Var det bättre förr? Nej, äldre Motalabor har berättat för mig att under 50-talet kunde 15-20 grabbar ta lördagståget till Mjölby och på perrongen väntade ungefär lika många Mjölbygrabbar och innan de kom av tåget var slagsmålet i full gång. Sen tog de tåget hem och satt förmodligen och ljög om sina bedrifter över sockerdricka och renat i Folkets Park. Nästa lördag var det returmatch på perrongen i Motala. Härliga tider, strålande tider som kollega Hylander på Gotland skulle ha sagt.

Folkets Parks dansbanor kunde också vara ställen där friktion uppstod. Det par som tog ut svängarna och råkade knuffa till ett annat par fick också höra ”är du inte klok, eller kommer du från Mjölby?”. Om promillen var tillräckligt hög lämnade herrarna sina danspartners och gick ut i buskarna för att göra upp. Ibland small det omgående och kvar stod förfärade unga damer med tuperade frisyrer, nylonstrumpor och ljusa poplinsvep.

Lokalpatriotismen finns också i politiken men får en annan framtoning än på Facebook. Förr var kommunalråden äldre farbröder i mörk kostym med en väl utvecklad förmåga att säga ”nej, vi har inte råd.” Numera framträder kommunalråden som fastighetsmäklare där den egna ortens förmåga att producera villatomter framhålls. Ju mindre ort, desto fler floskler om den vackra naturen, väl fungerande arbetsmarknad och goda kommunikationer. Men större delen av Sveriges yta är täckt av barrskog och sjöar så det argumentet är inte unikt. Sverige är vackert från maj till oktober och sedan inträder det stora mörkret med snöslask, pinande blåst och en och annan fredagsfylla, fast på Fejsboka heter det ”att vi drack ett glas rödvin till kalvschnitzeln och risotton”.

Ibland kan jag tycka att gränsen mellan lokalpatriotism och inskränkthet är hårfin.

Miskarp.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.