Vem är lokalpatriot?

Råssnäs.

 Är lokalpatriotism en tillgång eller bara tröttande tjafs om den egna ortens förträfflighet och grannortens negativa inslag? Har funderat lite med utgångspunkt i mina 65 år som Motala-,Vadstena-, Boxholms- eller Mjölbybo.

Oftast tar sig lokalpatriotismen ganska oskyldiga uttryck. Man hejar på ortens fotbollslag eller hockeylag eller gnabbas på Facebook. De största lokalpatrioterna är oftast uppvuxna på orten och har aldrig varit bosatta någon annanstans och saknar jämförelseobjekt. De är trygga med gemensamma minnen från skoltiden, idrottslivet, scouterna eller ungdomsmusikkåren. Ofta är lokalpatrioterna på de olika orterna bara sams när de får tillfälle att hacka på Linköping/Linkeboda/Kråkvinkel i allmänhet och LHC i synnerhet.

Min nuvarande bostadsort Mjölby befinner sig i någon sorts ingemansland på skrytskalan. Inget Göta kanal, Vättern, Sommen, inget motormuseum, inget slott, inget medeltida rådhus, inget överdimensionerat Stadshotell, ingen katedral och inga stora, rikskända idrottsevenemang som Vätternrundan. Bara en vanlig knegarstad med välskött näringsliv och goda kommunikationer där invånarna går till jobbet varje morgon och återvänder till den egna lyan på kvällen.

Det är väl i ljuset av denna brist på identitet som tillkomsten av glasfiberpotatisen i Viringerondellen ska ses. Ett vällovligt men misslyckat försök att skapa en kommunsymbol.

Skenaån.

  

Var det bättre förr? Nej, äldre Motalabor har berättat för mig att under 50-talet kunde 15-20 grabbar ta lördagståget till Mjölby och på perrongen väntade ungefär lika många Mjölbygrabbar och innan de kom av tåget var slagsmålet i full gång. Sen tog de tåget hem och satt förmodligen och ljög om sina bedrifter över sockerdricka och renat i Folkets Park. Nästa lördag var det returmatch på perrongen i Motala. Härliga tider, strålande tider som kollega Hylander på Gotland skulle ha sagt.

Folkets Parks dansbanor kunde också vara ställen där friktion uppstod. Det par som tog ut svängarna och råkade knuffa till ett annat par fick också höra ”är du inte klok, eller kommer du från Mjölby?”. Om promillen var tillräckligt hög lämnade herrarna sina danspartners och gick ut i buskarna för att göra upp. Ibland small det omgående och kvar stod förfärade unga damer med tuperade frisyrer, nylonstrumpor och ljusa poplinsvep.

Lokalpatriotismen finns också i politiken men får en annan framtoning än på Facebook. Förr var kommunalråden äldre farbröder i mörk kostym med en väl utvecklad förmåga att säga ”nej, vi har inte råd.” Numera framträder kommunalråden som fastighetsmäklare där den egna ortens förmåga att producera villatomter framhålls. Ju mindre ort, desto fler floskler om den vackra naturen, väl fungerande arbetsmarknad och goda kommunikationer. Men större delen av Sveriges yta är täckt av barrskog och sjöar så det argumentet är inte unikt. Sverige är vackert från maj till oktober och sedan inträder det stora mörkret med snöslask, pinande blåst och en och annan fredagsfylla, fast på Fejsboka heter det ”att vi drack ett glas rödvin till kalvschnitzeln och risotton”.

Ibland kan jag tycka att gränsen mellan lokalpatriotism och inskränkthet är hårfin.

Miskarp.