Fortsätt till huvudinnehåll

Bostadskarriär i tre steg



 
Sjögatan sedd från söder.

Jag parkerar bilen vid slottet. Sträcker på benen och drar ett djupt andetag av den syremättade sjöluften innan jag börjar promenaden norrut. Dags för ett nytt Vadstenabesök och lite funderingar kring en svunnen tid.

Jag vet inte hur många gånger jag gått strandpromenaden från slottet och norrut förbi nunnornas boning till Klosterhotellet och kyrkan men det är lika givande varje gång, t o m en grådisig, kylslagen marsdag. Denna dag slipper jag givetvis att trängas med turister. Min gamle chefredaktör Hasse Ånell på Östgöta-Bladet sa en gång att Vadstena är en utmärkt uppväxtmiljö för barn. Här finns så många gamla byggnader, innergårdar, prång och gränder som stimulerar fantasin. Det är bara att instämma i hans omdöme.

Från den mäktiga Klosterkyrkan går jag över kyrkogården i riktning mot Rödtornet som tagits i anspråk för många olika ändamål under årens lopp; realskola och kontor bland annat. Men jag kommer ihåg den mest som hemvist för VBTK:s många duktiga bordtennisspelare. Sven-Olof Kratz, Bertil Axén, ”Offen” Trygg, Nicke ”Målarn” Andersson och ”Pigge” Häger är namn som osökt dyker upp bak i skallen.

Utmed den promenadvänliga Storgatan ligger flera välkända butiker sedan förr. Tuves frisersalong, Öhrströms Tobak, Engholms skor, Malms pappershandel, Elsa Petterssons Spetsar, Wetterheds bokhandel, Gamla Kondis och Sparbanken. Den senare är en modern byggnad men smälter väl in i miljön. På Wetterheds jobbade Ing-Marie i många år men bokhandeln är numera flyttad till järnhandelns gamla lokaler närmare torget. En del har förändrats men mycket är sig likt och man kan konstatera att utbudet av restauranger och kaféer har ökat markant. Gamla Kondis var platsen för många kreativa redaktionsmöten på 70-talet. Fast vi sa inte kreativa på den tiden, vi sa att vi hitter på nå´t. Utanför Konsum satt en tiggerska. Slottsgatan saknar asfalt till stora delar. Ebb i kommunens kassa?
Mygg- och turistfritt på Storgatan idag.


När jag passerar torget minns jag Correns lokalredaktör Gunnar Sträng som hade kombinerad bostad och redaktion en våning upp i hörnet av Torggatan-Klostergatan. Han var också Riksantikvariens ombud och hade en grundmurad och detaljerad kännedom om stans historia. Han fick höra många kommentarer eftersom han delade namn med dåvarande finansministern.

En sak har definitivt förändras på fyra decennier. På 70- och 80-talen dominerade Birgittas sjukhus som arbetsgivare med många arbetsplatser och det fanns knappast någon Vadstenabo som inte hade en relation till sjukhuset i någon form. Hur många som arbetar på rättspsykiatrin eller någon annan vårdinrättning idag vet jag inte. Kanske en tiondel jämfört med ”storhetstiden”?

I Vadstena är bostadskarriären lätt urskiljbar i tre steg. Man börjar med hyreslägenhet i Hertigen eller på Jacobs gärde, köper villa på Kungsvalla, Kvissberg eller Kolonin och slutar med ett charmigt gårdshus inom tullarna, gärna på Sjögatan eller kring Rådhustorget. Vi hann bara med två steg innan flyttlasset gick från Svelviksvägen 13 (hur många gånger stod det inte Solviksvägen på kuverten) i november 1980. Då hade vi varit Vadstenabor i ett decennium.

Ett par kilometer från Hovstullen, på vägen mot Väderstad, ligger Vadstenas verkliga pärla. Men den godbiten ska jag berätta mer om när gräset grönskar på allvar.

Hjerths gamla fiskaffär i hörnet av Krabbegatan-Sjögatan. En utmärkt lokal för en pub tycker en kompis.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.