Fortsätt till huvudinnehåll

Näsknäckare och bladvändare



Jag är en stor konsument av deckare eller spänningsromaner. Två av de senaste favoriterna är dansken Jussi Adler-Olsen och amerikanen Lee Child. Jag tänkte ägna några rader åt den senare.

Lee Childs hjälte är Jack Reacher. En medelålders f d militärpolis som liftar USA runt och alltid hamnar i trubbel. Han är 193 cm lång, 115 kilo tung och slår lika hårt som en häst sparkar. Han kompromissar aldrig och sköter sin egen sjukvård när han får näsbenet knäckt.

Anglosaxiska kriminalförfattare är ordrika och detaljerade till det uthärdligas gräns. Lee Child ägnar en halv sida åt att beskriva hur en städerska ställer i ordning ett motellrum, från bäddningen till hur hon viker en snibb på den nyinsatta toarullen. Hans personteckningar är grovt tillyxade och miljöbeskrivningen knapphändig. Den senaste jag läst – Värt att dö för – beskriver Nebraska vintertid. Enorma fält av åkrar där jordbrukarna odlar majs och alfalfa och landskapet är platt och monotont med svarta frostnupna jordar. Inte olikt östgötaslätten en snöfri vinter. I centrum för berättelsen står tre åldrande bröder och en styvson som under 25 års tid med hot, öppet våld och manipulation styrt en hel bygd. De döljer en kriminell verksamhet bakom fasaden av ett åkeri och låter stora, före detta NFL-spelare sköta grovjobbet på bygden. Det är ingen smickrande bild av Nebraska och dess invånare han tecknar

Jack Reacher är alltså ingen velourkille. Hans fysiska företräden framhävs gång på gång, 193 cm lång och 115 kg tung. Han är naturligvis en vapenexpert och en stor del av textutrymmet används för ingående beskrivningar olika skjutvapens för- och nackdelar. På den punkten kan Lee Child mäta sig med Jan Guillou. Jack Reacher hittar samband och drar de rätta slutsatserna utifrån ett minimum av information. En övermänniska naturligtvis. Referenserna till USAs armé är många.

Bäst trivs han när han får tillfälle att klå upp motståndare som är tjugo år yngre, tjugo kilo tyngre och femton cm längre. Lee Child använder många ord för att i förväg beskriva hur Jack använder knytnäven på effektivaste sätt för att mosa näsbenet på motståndaren. Själva slagsmålet är över på åtta sekunder för under denna tid har han levererat sex fruktansvärda knockoutslag som förpassar motståndaren till medvetslöshet. Men ni behöver inte vara oroliga. Jack Reacher står på de godas sida och klår bara upp the bad guys.

Överdrivet, orealistiskt och föga trovärdigt? Javisst men Lee Child har en egenskap som är ovärderlig i den här branschen. Han kan konsten att forma en intrig som gör det omöjligt att sluta vända blad. Man måste bara läsa vidare för att se hur det slutar, ända fram till den våldsamma upplösningen med skottlossning och brand. Det går knappt att lägga boken ifrån sig även om timmen är sen.

En sån säljande figur lägger naturligvis Hollywood beslag på. Och gör om på sitt sätt. För vem får gestalta denne ärrade jätte? Jo, halvportionen Tom Cruise.

Men jag ska inte döma ut den lille killen för jag har inte sett filmen ännu.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.