Fortsätt till huvudinnehåll

O så var det där med lärare




Det som återstår av Praktiska idag.

Lärarkåren på Praktiska Real i Motala 1962-66 var en samling udda figurer som under rektor Arnborgers ledning försökte bibringa oss hyfs och vett och en samling baskunskaper för den fortsatta vägen framåt i livet.

En av de märkligaste var en timanställd präst, komminister S. Han var f d missionär i Etiopien och underhöll oss med rafflande historier. De gick som regel ut på att han ensam på en åsna i öknen konfronterats med ett gäng rövare och banditer men klarat sig ur helskinnad med hjälp av Guds försyn och en snabblöpande tunga. Det var märkvärdigt vad många äventyr komminister S hann med under sina år i Afrika. Den kraftiga hältan förklarade han med att han blivit biten av ett lejon.
En nästan lika bra historia som när Alexander Bard 30 år senare påstod att hans föräldrar var missionärer som blivit uppätna av lejon i Afrika.

Om den gode komministern var fantasifull om sina år i Afrika var han desto mer rigid och fantasilös i klassrummet. Trots att han hade oss i tre år lyckades han aldrig lära sig namnen på de 35 eleverna. När han genomförde läxförhör startade han alltid på Andersson och slutade på Österdahl. Det var därför ganska lätt att förutse vilken fråga man skulle få. Efter ett tag började vi svara i varandras ställe. Skill svarade för Jonasson som i sin tur svarade för Gustafsson. Skeppstedt svarade för Isaksson och Köhl svarade för Gager. Flodin svarade för Kolmgren som alltid fick heta Holmgren. Sådär höll vi på tills vi tröttnade någon gång i tredje terminen. Vi slapp honom i fyran för då hade han fått en tjänst uppåt Örebro till. Förmodligen var östgötaslätten för tråkig och idyllisk. De stora rovdjuren hade inte ens hunnit flytta in till Kolmården och rövarna (raggarna) kring Stora torget alltför folkhemsaktiga.

Den lille gubben var pretentiös och högfärdig också. Skulle han handla en kostym på Holmgrens Herr dög det inte med att någon vanlig försäljare hjälpte honom utan det skulle vara direktör Holmgren själv. Motala var en klassmedveten liten stad 1962. På somrarna spatserade han Kungsgatan fram med en käpp i näven och halmhatt på skulten.

Det gick så långt att någon av de mer sansade lärarna antydde att vi inte skulle ta prästens utläggningar alltför bokstavligt. Precis som vi inte hade genomskådat honom för länge sedan.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.