Detta
mitt ”golftestamente” skrevs i Correns golfbilaga april 2008 och tar sitt
avstamp i Vadstena på 1970-talet. Så ni som ogillar golf kan sluta läsa här.
Det
har onekligen hänt en del på fyra decennier. Framförallt har banornas kvalitet
ökat och antalet spelare är mångdubbelt fler. Och ja, undertecknad hackar
vidare och har mer ont i ryggen än någonsin.
Våren 1969 slog jag
mitt första golfslag. Torsten Gille tog med mig ut på golfbanan i Motala och på
nuvarande trettonde skulle det ske. Torsten plockade fram en järnfemma. Första
blev en luftmiss. Andra likaså. Tredje gången fick jag perfekt träff och bollen
seglade både högt och rakt. Jag hoppade jämfota av glädje. Golfen skulle bli
min melodi men först skulle studenten och lumpen klaras av.
Det dröjde två år innan golfbacillen drabbade mig
på allvar. Jag arbetade som sportjournalist på Östgöta-Bladet i Vadstena när
arbetskamraten Gunnar Gabrielsson berättade att hans bror Pelle, hade begagnade
klubbor till salu. Setet var blandade Wilson och McGregor. Jag tjatade på Uffe
Holmertz att vi skulle dela på setet och han tog den fula rödsvarta bagen och
jag aluminiumvagnen.
Sen
var vi fast. Bladet trycktes vid lunchtid
måndagar, onsdagar och fredagar och eftermiddagarna ägnade vi åt golf. Så här i
efterhand kan jag erkänna att vi spelade även på tidningsfria dagar och
snickrade ihop artiklar på kvällarna. Livet var härligt, golfbollarna studsade
rätt och det fanns bara ett fel: säsongen var för kort.
Banan i Vadstena var lite speciell. Den var kort,
en par 5, korta par 4 och många par 3.
SSS 66, sex greener med alternativa utslagsplatser på tre hål och bunkrarna var
små och grunda.
Idrottsprofilen
Gunnar Palmér fann sandwedgen onödig och puttade
upp bollen ur bunkrarna. Greenerna var små och stenhårda på somrarna och det var
omöjligt att få stopp på bollen. Man fick utveckla en teknik med att rulla upp den.
Pitch and run kallade britterna detta.
I början av 70-talet fanns 18 hål i Linköping, nio
hål i Motala (dess utbyggnad till 18 hål skedde i mitten av 70-talet), 18 hål i
Åtvidaberg, nio i Tranås och 18 hål på Klinga i Norrköping.
Landeryd
var inte påtänkt på den tiden utan dess medlemmar terroriserade mest Mjölby med
långsamt spel på 80-talet. Vreta Kloster låg några år efter i byggnationstakt.
Nästa steg var bygget av Mjölbys första nio vilket
var klart 1986. Tre år senare var utbyggnaden till 18 hål klar och optimismen
sjöd i hela Golf-Sverige.
Några
år senare var bilden delvis annorlunda. Djup lågkonjunktur
och arbetslöshet skakade landet och den påverkade golfen och det förekom
konkurser.
Vem kommer idag ihåg att Bråvikens GK varit
försatt i konkurs och att gräset på fairway växte knähögt innan
konkursförvaltaren fick ordning på fordringsägare och räkenskaper? Ja, ni
känner igen tongångarna från Westerbyhållet.
Sedan
dess
har antalet banor, spelare och klubbar ökat liksom kunskapen hos spelare och
medarbetare. På min hemmabanan skedde en kulturkrock när greenkeepern Sean de
Connick dök upp i mitten av 2010-talet och plötsligt hade vi snabba greener.
Nerklippning till tre millimeter och frekvent dressning åstadkom förbättringen.
Visst var det ovant när puttarna rullade förbi hålet men det går att ställa om
sig.
På 80-talet var vi några ideella entusiaster som
startade Mjölby GK. Ekonomi, sponsorer och hela köret fick komma i andra hand.
Den tiden är nog förbi.
Nu
öppnas nya banor av entreprenörer där lika delar
affärer och kärlek till sporten är drivkrafterna. Ombergs GK, som numera är en
turistanläggning i stil med Ekerum på Land, Östad i Väderstad, Flemminge i
Boxholm samt Westerby och Vårdsberg är sådana exempel.
Framtiden är svår att sia om. Jag tror att antalet
spelare och banor har nått sin kulmen och nu gäller det att vårda de befintliga
medlemmarna. Alliansen mellan Mjölby, Motala, Vreta Kloster, Tranås och
Söderköping är exempel på detta. Hoppas bara att detta fempartsäktenskap
består.
Medlemmar
i den traditionella golfklubben som är beredda att lägga ner tid, pengar och
engagemang som ledare och funktionär är en bristvara. Golfen blir en
fritidssysselsättning som alla andra i konkurrens med båten, sommarstugan,
puben och husvagnen.
Därför tror jag att enklare banor med billiga
avgifter har framtiden för sig. Det behöver egentligen inte vara märkvärdigare
än en runda på mingolfbanan.
Lyxbyggen
som Bro Hof vid Mälaren och Hills GK i Göteborg är förbehållna
storstadsregionerna. Jag tror inte ens att fjärde storstadsregionen mäktar med
sådana projekt.
 |
| Hoppsan. Spikskorna var nog inte på denna gång. |
Ja, det var sex år sedan detta
skrevs. Huvudreportaget i bilagan var Maria Landqvists text om Lotta Wahlin och
Johanna Westerbergs (numera Johansson) tillvaro på Europatouren. Båda har avslutat
karriären. Andra yngre östgötar har tagit sig ut på touren utan att hittills
sätta större avtryck. Westerby har som bekant inlemmats i Landeryds
organisation och skandalrubrikerna har försvunnit. Några nya banprojekt har
inte presenterats sedan 2008 och några nya konkurser har väl heller inte
inträffat. Alliansen har bytt ut Söderköping mot Finspång.
Den
här golfbilagan var en av de bättre Corren presenterade, min medverkan oaktad.
Den senaste (sista?) kom för ett par år sedan och var producerad av
marknadsavdelningen och lämnade en del övrigt att önska. Golfen är
uppenbarligen inte kommersiellt intressant för NTM-koncernen. Det är bara att
konstatera att speedwayen sitter i framsätet både sportsligt och kommersiellt med
övriga sporter i baksätet. Jag tänker på den snygga bilaga som distribuerades 6
maj och som är gjord av MVT:s sportjournalister.
Kommentarer
Skicka en kommentar