Fortsätt till huvudinnehåll

40 år med östgötagolf



Detta mitt ”golftestamente” skrevs i Correns golfbilaga april 2008 och tar sitt avstamp i Vadstena på 1970-talet. Så ni som ogillar golf kan sluta läsa här.
Det har onekligen hänt en del på fyra decennier. Framförallt har banornas kvalitet ökat och antalet spelare är mångdubbelt fler. Och ja, undertecknad hackar vidare och har mer ont i ryggen än någonsin.


Våren 1969 slog jag mitt första golfslag. Torsten Gille tog med mig ut på golfbanan i Motala och på nuvarande trettonde skulle det ske. Torsten plockade fram en järnfemma. Första blev en luftmiss. Andra likaså. Tredje gången fick jag perfekt träff och bollen seglade både högt och rakt. Jag hoppade jämfota av glädje. Golfen skulle bli min melodi men först skulle studenten och lumpen klaras av.

Det dröjde två år innan golfbacillen drabbade mig på allvar. Jag arbetade som sportjournalist på Östgöta-Bladet i Vadstena när arbetskamraten Gunnar Gabrielsson berättade att hans bror Pelle, hade begagnade klubbor till salu. Setet var blandade Wilson och McGregor. Jag tjatade på Uffe Holmertz att vi skulle dela på setet och han tog den fula rödsvarta bagen och jag aluminiumvagnen.

Sen var vi fast. Bladet trycktes vid lunchtid måndagar, onsdagar och fredagar och eftermiddagarna ägnade vi åt golf. Så här i efterhand kan jag erkänna att vi spelade även på tidningsfria dagar och snickrade ihop artiklar på kvällarna. Livet var härligt, golfbollarna studsade rätt och det fanns bara ett fel: säsongen var för kort.

Banan i Vadstena var lite speciell. Den var kort, en par 5, korta  par 4 och många par 3. SSS 66, sex greener med alternativa utslagsplatser på tre hål och bunkrarna var små och grunda.

Idrottsprofilen Gunnar Palmér fann sandwedgen onödig och puttade upp bollen ur bunkrarna. Greenerna var små och stenhårda på somrarna och det var omöjligt att få stopp på bollen. Man fick utveckla en teknik med att rulla upp den. Pitch and run kallade britterna detta.

I början av 70-talet fanns 18 hål i Linköping, nio hål i Motala (dess utbyggnad till 18 hål skedde i mitten av 70-talet), 18 hål i Åtvidaberg, nio i Tranås och 18 hål på Klinga i Norrköping.

Landeryd var inte påtänkt på den tiden utan dess medlemmar terroriserade mest Mjölby med långsamt spel på 80-talet. Vreta Kloster låg några år efter i byggnationstakt.

Nästa steg var bygget av Mjölbys första nio vilket var klart 1986. Tre år senare var utbyggnaden till 18 hål klar och optimismen sjöd i hela Golf-Sverige.

Några år senare var bilden delvis annorlunda. Djup lågkonjunktur och arbetslöshet skakade landet och den påverkade golfen och det förekom konkurser.
Vem kommer idag ihåg att Bråvikens GK varit försatt i konkurs och att gräset på fairway växte knähögt innan konkursförvaltaren fick ordning på fordringsägare och räkenskaper? Ja, ni känner igen tongångarna från Westerbyhållet.

Sedan dess har antalet banor, spelare och klubbar ökat liksom kunskapen hos spelare och medarbetare. På min hemmabanan skedde en kulturkrock när greenkeepern Sean de Connick dök upp i mitten av 2010-talet och plötsligt hade vi snabba greener. Nerklippning till tre millimeter och frekvent dressning åstadkom förbättringen. Visst var det ovant när puttarna rullade förbi hålet men det går att ställa om sig.

På 80-talet var vi några ideella entusiaster som startade Mjölby GK. Ekonomi, sponsorer och hela köret fick komma i andra hand. Den tiden är nog förbi.

Nu öppnas nya banor av entreprenörer där lika delar affärer och kärlek till sporten är drivkrafterna. Ombergs GK, som numera är en turistanläggning i stil med Ekerum på Land, Östad i Väderstad, Flemminge i Boxholm samt Westerby och Vårdsberg är sådana exempel.

Framtiden är svår att sia om. Jag tror att antalet spelare och banor har nått sin kulmen och nu gäller det att vårda de befintliga medlemmarna. Alliansen mellan Mjölby, Motala, Vreta Kloster, Tranås och Söderköping är exempel på detta. Hoppas bara att detta fempartsäktenskap består.

Medlemmar i den traditionella golfklubben som är beredda att lägga ner tid, pengar och engagemang som ledare och funktionär är en bristvara. Golfen blir en fritidssysselsättning som alla andra i konkurrens med båten, sommarstugan, puben och husvagnen.

Därför tror jag att enklare banor med billiga avgifter har framtiden för sig. Det behöver egentligen inte vara märkvärdigare än en runda på mingolfbanan.

Lyxbyggen som Bro Hof vid Mälaren och Hills GK i Göteborg är förbehållna storstadsregionerna. Jag tror inte ens att fjärde storstadsregionen mäktar med sådana projekt.

 
Hoppsan. Spikskorna var nog inte på denna gång.

Ja, det var sex år sedan detta skrevs. Huvudreportaget i bilagan var Maria Landqvists text om Lotta Wahlin och Johanna Westerbergs (numera Johansson) tillvaro på Europatouren. Båda har avslutat karriären. Andra yngre östgötar har tagit sig ut på touren utan att hittills sätta större avtryck. Westerby har som bekant inlemmats i Landeryds organisation och skandalrubrikerna har försvunnit. Några nya banprojekt har inte presenterats sedan 2008 och några nya konkurser har väl heller inte inträffat. Alliansen har bytt ut Söderköping mot Finspång.

Den här golfbilagan var en av de bättre Corren presenterade, min medverkan oaktad. Den senaste (sista?) kom för ett par år sedan och var producerad av marknadsavdelningen och lämnade en del övrigt att önska. Golfen är uppenbarligen inte kommersiellt intressant för NTM-koncernen. Det är bara att konstatera att speedwayen sitter i framsätet både sportsligt och kommersiellt med övriga sporter i baksätet. Jag tänker på den snygga bilaga som distribuerades 6 maj och som är gjord av MVT:s sportjournalister.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...