40 år med östgötagolf

Detta mitt ”golftestamente” skrevs i Correns golfbilaga april 2008 och tar sitt avstamp i Vadstena på 1970-talet. Så ni som ogillar golf kan sluta läsa här.

Det har onekligen hänt en del på fyra decennier. Framförallt har banornas kvalitet ökat och antalet spelare är mångdubbelt fler. Och ja, undertecknad hackar vidare och har mer ont i ryggen än någonsin.

Våren 1969 slog jag mitt första golfslag. Torsten Gille tog med mig ut på golfbanan i Motala och på nuvarande trettonde skulle det ske. Torsten plockade fram en järnfemma. Första blev en luftmiss. Andra likaså. Tredje gången fick jag perfekt träff och bollen seglade både högt och rakt. Jag hoppade jämfota av glädje. Golfen skulle bli min melodi men först skulle studenten och lumpen klaras av.

Det dröjde två år innan golfbacillen drabbade mig på allvar. Jag arbetade som sportjournalist på Östgöta-Bladet i Vadstena när arbetskamraten Gunnar Gabrielsson berättade att hans bror Pelle, hade begagnade klubbor till salu. Setet var blandade Wilson och McGregor. Jag tjatade på Uffe Holmertz att vi skulle dela på setet och han tog den fula rödsvarta bagen och jag aluminiumvagnen.

Sen var vi fast. Bladet trycktes vid lunchtid måndagar, onsdagar och fredagar och eftermiddagarna ägnade vi åt golf. Så här i efterhand kan jag erkänna att vi spelade även på tidningsfria dagar och snickrade ihop artiklar på kvällarna. Livet var härligt, golfbollarna studsade rätt och det fanns bara ett fel: säsongen var för kort.

Banan i Vadstena var lite speciell. Den var kort, en par 5, korta  par 4 och många par 3. SSS 66, sex greener med alternativa utslagsplatser på tre hål och bunkrarna var små och grunda.

Idrottsprofilen Gunnar Palmér fann sandwedgen onödig och puttade upp bollen ur bunkrarna. Greenerna var små och stenhårda på somrarna och det var omöjligt att få stopp på bollen. Man fick utveckla en teknik med att rulla upp den. Pitch and run kallade britterna detta.

I början av 70-talet fanns 18 hål i Linköping, nio hål i Motala (dess utbyggnad till 18 hål skedde i mitten av 70-talet), 18 hål i Åtvidaberg, nio i Tranås och 18 hål på Klinga i Norrköping.

Landeryd var inte påtänkt på den tiden utan dess medlemmar terroriserade mest Mjölby med långsamt spel på 80-talet. Vreta Kloster låg några år efter i byggnationstakt.

Nästa steg var bygget av Mjölbys första nio vilket var klart 1986. Tre år senare var utbyggnaden till 18 hål klar och optimismen sjöd i hela Golf-Sverige.

Några år senare var bilden delvis annorlunda. Djup lågkonjunktur och arbetslöshet skakade landet och den påverkade golfen och det förekom konkurser.

Vem kommer idag ihåg att Bråvikens GK varit försatt i konkurs och att gräset på fairway växte knähögt innan konkursförvaltaren fick ordning på fordringsägare och räkenskaper? Ja, ni känner igen tongångarna från Westerbyhållet.

Sedan dess har antalet banor, spelare och klubbar ökat liksom kunskapen hos spelare och medarbetare. På min hemmabanan skedde en kulturkrock när greenkeepern Sean de Connick dök upp i mitten av 2010-talet och plötsligt hade vi snabba greener. Nerklippning till tre millimeter och frekvent dressning åstadkom förbättringen. Visst var det ovant när puttarna rullade förbi hålet men det går att ställa om sig.

På 80-talet var vi några ideella entusiaster som startade Mjölby GK. Ekonomi, sponsorer och hela köret fick komma i andra hand. Den tiden är nog förbi.

Nu öppnas nya banor av entreprenörer där lika delar affärer och kärlek till sporten är drivkrafterna. Ombergs GK, som numera är en turistanläggning i stil med Ekerum på Land, Östad i Väderstad, Flemminge i Boxholm samt Westerby och Vårdsberg är sådana exempel.

Framtiden är svår att sia om. Jag tror att antalet spelare och banor har nått sin kulmen och nu gäller det att vårda de befintliga medlemmarna. Alliansen mellan Mjölby, Motala, Vreta Kloster, Tranås och Söderköping är exempel på detta. Hoppas bara att detta fempartsäktenskap består.

Medlemmar i den traditionella golfklubben som är beredda att lägga ner tid, pengar och engagemang som ledare och funktionär är en bristvara. Golfen blir en fritidssysselsättning som alla andra i konkurrens med båten, sommarstugan, puben och husvagnen.

Därför tror jag att enklare banor med billiga avgifter har framtiden för sig. Det behöver egentligen inte vara märkvärdigare än en runda på mingolfbanan.

Lyxbyggen som Bro Hof vid Mälaren och Hills GK i Göteborg är förbehållna storstadsregionerna. Jag tror inte ens att fjärde storstadsregionen mäktar med sådana projekt.

 

Hoppsan. Spikskorna var nog inte på denna gång.

Ja, det var sex år sedan detta skrevs. Huvudreportaget i bilagan var Maria Landqvists text om Lotta Wahlin och Johanna Westerbergs (numera Johansson) tillvaro på Europatouren. Båda har avslutat karriären. Andra yngre östgötar har tagit sig ut på touren utan att hittills sätta större avtryck. Westerby har som bekant inlemmats i Landeryds organisation och skandalrubrikerna har försvunnit. Några nya banprojekt har inte presenterats sedan 2008 och några nya konkurser har väl heller inte inträffat. Alliansen har bytt ut Söderköping mot Finspång.

Den här golfbilagan var en av de bättre Corren presenterade, min medverkan oaktad. Den senaste (sista?) kom för ett par år sedan och var producerad av marknadsavdelningen och lämnade en del övrigt att önska. Golfen är uppenbarligen inte kommersiellt intressant för NTM-koncernen. Det är bara att konstatera att speedwayen sitter i framsätet både sportsligt och kommersiellt med övriga sporter i baksätet. Jag tänker på den snygga bilaga som distribuerades 6 maj och som är gjord av MVT:s sportjournalister.