Långtradare kapad på Storgatan

Här stod långtradaren parkerad när rånet ägde rum. Storgatan 33.

Rånarna slog till slog snabbt och våldsamt när de kapade långtradaren. På ett par minuter hade de kontroll över fordonet. Det kunde varit underlag för en spännande filmthriller men för de närmast inblandade fick rånet allvarliga konsekvenser. En av målsägarna drabbades av psykiska problem och fick äta medicin för att klara vardagen långt efteråt och gärningsmannen dömdes till långa fängelsestraff.

Det spektakulära rånet inträffade på Storgatan i Motala den 13 maj 1996. En långtradare lastad med mobiltelefoner från Ericssons fabrik i Kumla kapades under vapenhot en sen eftermiddag utanför nr 33, mitt emot ICA-affären i korsningen med Norrängsgatan

Rånarna väntade vid bilen när chaufförerna återvände efter att ha provianterat i affären. Inget vittne fanns när de övermannades, bands och lades i sängarna i hytten. De fick händerna fängslade på ryggen, tygtrasor i munnen och silvertejp över munnen.  Rånarna tog över långtradaren och styrde söderut och återfanns dagen efter på en parkeringsplats i utkanten av Ödeshög. Telefonerna hade lastats över i en annan lastbil och kört söderut till Belgien.

Polisens spaningar inriktade sig efter tips på främst fyra personer, ett syskonpar från Stockholmstrakten och två långtradarchaufförer från Örebro. En var kriminellt belastad och dömd för att ha stulit gods ur de lastbilar han kört. 

Huvudmannen och hans syster hade kartlagt rutinerna kring transporterna vid några tillfällen före rånet och visste att stopp just vid denna ICA-butik var vanligt. Hela tingsrättens väggar var tapetserade med telefonsamtalsrapporter, uppgifter om bilhyror etc, som visade hur ligan kopplat upp sig på master längs färdvägen både före och under råndagen. De hade skuggat långtradaren vid tidigare tillfällen. En ödets ironi att mobiltelefonerna var ett av bevisen som fällde rånarna i domstol. Ett genombrott i utredningen var ett anonymt tips talade om att telefonerna förvarades i ett lager i Mechelen. Polisen tror att den som lämnade tipset var medlem i ligan.

Både polis och försvarare var förvånade över säkerhetsrutinerna eller rättare sagt bristen på säkerhetsrutiner. Chaufförerna berättade att de hade fått order att dels variera avgångstiden från Kumla, dels att byta färdväg söderut mellan riksväg 50 öster om Vättern eller riksväg 49 väster om Vättern. Det var allt.

Kvinnan spelade en tvetydig roll i utredningen. Åklagaren menade att hon fungerat som bilhyrare och chaufför men åtalet ogillades på grund av ett gott arbete av advokat Anders Berglund. Kvinnan var psykiskt instabil och hade inte förstått att broderns höga inkomster kom från kriminella aktiviteter. Hon hade en anställning som socialsekreterare i en Stockholmsförort

Den tjuvaktige chauffören fungerade som ”muskelman” och chaufför medan kvinnans bror var den drivande som planlade rånet. Den senare var mycket arrogant under förhandlingarna och raljerade över åklagarnas påståenden trots att han satt fast ordentligt i smeten.

En av målsägarna fick betala ett högt pris. Under rättegången i juni 1997 berättade han att han var övertygad om att de skulle mördas och dumpas i någon skog längs färdvägen. Han led av dödsångest och tvingades ta psykmedicin för att klara vardagen.

Gärningsmännen hade ingen glädje av det stora partiet telefoner. De sålde dem till en affär i en belgisk stad och 2 000 telefoner hann säljas innan Ericsson spärrade dem, vilket gav Ericsson mycket badwill i Belgien och Frankrike. Köparna var ju i god tro.

Här gjorde chaufförerna ett stopp för att handla.

  

Fakta i målet. Motala tingsrätt dömde huvudmannen till åtta års fängelse för grovt rån och misshandel. De båda medgärningsmännen dömdes till sex respektive fem år fängelse. Åtalet mot kvinnan ogillades. I Motala stals 5 030 telefoner värda 15 233 000 kr. Göta hovrätt fastställde domarna senare.

Förutom Motalarånet dömdes de också för att ha stulit 4 500 telefoner, som var värda 13 500 000 kr ur en släpvagn parkerad i Habo några månader innan Motalarånet.

 

I utredningens utkanter figurerade också en finsk affärsman och en svensk affärsman bosatt i Belgien men de åtalades inte. Andra personer förekom i utredningen men de åtalades inte heller.

Källor: Egna minnen från rättegången och kriminalinspektör Benniet Henricsons artikel i Nordisk kriminalkrönika.