Fortsätt till huvudinnehåll

Långtradare kapad på Storgatan



Här stod långtradaren parkerad när rånet ägde rum. Storgatan 33.

Rånarna slog till slog snabbt och våldsamt när de kapade långtradaren. På ett par minuter hade de kontroll över fordonet. Det kunde varit underlag för en spännande filmthriller men för de närmast inblandade fick rånet allvarliga konsekvenser. En av målsägarna drabbades av psykiska problem och fick äta medicin för att klara vardagen långt efteråt och gärningsmannen dömdes till långa fängelsestraff.

Det spektakulära rånet inträffade på Storgatan i Motala den 13 maj 1996. En långtradare lastad med mobiltelefoner från Ericssons fabrik i Kumla kapades under vapenhot en sen eftermiddag utanför nr 33, mitt emot ICA-affären i korsningen med Norrängsgatan

Rånarna väntade vid bilen när chaufförerna återvände efter att ha provianterat i affären. Inget vittne fanns när de övermannades, bands och lades i sängarna i hytten. De fick händerna fängslade på ryggen, tygtrasor i munnen och silvertejp över munnen.  Rånarna tog över långtradaren och styrde söderut och återfanns dagen efter på en parkeringsplats i utkanten av Ödeshög. Telefonerna hade lastats över i en annan lastbil och kört söderut till Belgien.

Polisens spaningar inriktade sig efter tips på främst fyra personer, ett syskonpar från Stockholmstrakten och två långtradarchaufförer från Örebro. En var kriminellt belastad och dömd för att ha stulit gods ur de lastbilar han kört. 

Huvudmannen och hans syster hade kartlagt rutinerna kring transporterna vid några tillfällen före rånet och visste att stopp just vid denna ICA-butik var vanligt. Hela tingsrättens väggar var tapetserade med telefonsamtalsrapporter, uppgifter om bilhyror etc, som visade hur ligan kopplat upp sig på master längs färdvägen både före och under råndagen. De hade skuggat långtradaren vid tidigare tillfällen. En ödets ironi att mobiltelefonerna var ett av bevisen som fällde rånarna i domstol. Ett genombrott i utredningen var ett anonymt tips talade om att telefonerna förvarades i ett lager i Mechelen. Polisen tror att den som lämnade tipset var medlem i ligan.

Både polis och försvarare var förvånade över säkerhetsrutinerna eller rättare sagt bristen på säkerhetsrutiner. Chaufförerna berättade att de hade fått order att dels variera avgångstiden från Kumla, dels att byta färdväg söderut mellan riksväg 50 öster om Vättern eller riksväg 49 väster om Vättern. Det var allt.

Kvinnan spelade en tvetydig roll i utredningen. Åklagaren menade att hon fungerat som bilhyrare och chaufför men åtalet ogillades på grund av ett gott arbete av advokat Anders Berglund. Kvinnan var psykiskt instabil och hade inte förstått att broderns höga inkomster kom från kriminella aktiviteter. Hon hade en anställning som socialsekreterare i en Stockholmsförort

Den tjuvaktige chauffören fungerade som ”muskelman” och chaufför medan kvinnans bror var den drivande som planlade rånet. Den senare var mycket arrogant under förhandlingarna och raljerade över åklagarnas påståenden trots att han satt fast ordentligt i smeten.

En av målsägarna fick betala ett högt pris. Under rättegången i juni 1997 berättade han att han var övertygad om att de skulle mördas och dumpas i någon skog längs färdvägen. Han led av dödsångest och tvingades ta psykmedicin för att klara vardagen.

Gärningsmännen hade ingen glädje av det stora partiet telefoner. De sålde dem till en affär i en belgisk stad och 2 000 telefoner hann säljas innan Ericsson spärrade dem, vilket gav Ericsson mycket badwill i Belgien och Frankrike. Köparna var ju i god tro.

Här gjorde chaufförerna ett stopp för att handla.
  
Fakta i målet. Motala tingsrätt dömde huvudmannen till åtta års fängelse för grovt rån och misshandel. De båda medgärningsmännen dömdes till sex respektive fem år fängelse. Åtalet mot kvinnan ogillades. I Motala stals 5 030 telefoner värda 15 233 000 kr. Göta hovrätt fastställde domarna senare.

Förutom Motalarånet dömdes de också för att ha stulit 4 500 telefoner, som var värda 13 500 000 kr ur en släpvagn parkerad i Habo några månader innan Motalarånet.
 
I utredningens utkanter figurerade också en finsk affärsman och en svensk affärsman bosatt i Belgien men de åtalades inte. Andra personer förekom i utredningen men de åtalades inte heller.

Källor: Egna minnen från rättegången och kriminalinspektör Benniet Henricsons artikel i Nordisk kriminalkrönika.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.