Fortsätt till huvudinnehåll

221 B Baker Street var adressen



När jag var i tioårsåldern läste jag Baskervilles Hund av Arthur Conan Doyle. Jag blev både fascinerad och uppskrämd av den stora hunden på den ödsliga heden och jag tyckte länge att det var den bästa bok jag läst. Jag läste också andra noveller om Sherlock Holmes men ingen gjorde så stort intryck som den irländska varghunden. När jag som ung sportjournalist gjorde sällskap med en arbetskamrat till en kennel i Rinna som födde upp irländska varghundar associerade jag direkt till Baskervilles hund.

Med åren har jag fått andra favoriter än den egensinnige detektiven men när jag häromdagen hittade Sherlock Holmes Den odödlige detektiven var det dags att återuppta bekantskapen. Boken kan bäst karakteriseras som en bildbiografi. De många filmerna har varit upphov till ett rikt bildmaterial.

Det sägs att fler turister känner till Sherlock Holmes adress än som på rak arm kan erinra sig var premiärministern bor. Trots att Sherlock Holmes aldrig har funnits. Den nuvarande hyresgästen på 221 B Baker Street är en bank som får tusentals brev årligen till Sherlock Holmes.

Mängder av seriösa sällskap och privatpersoner jorden runt ägnar mycket tid åt att undersöka varje detalj i detektivens liv. Det där fullständiga nörderiet i detaljer som förekommer i all världens Holmes-sällskap skulle mycket väl kunnat fånga mig som ung.

1882 öppnade en skotsk läkare en praktik i den förnäma badorten Southsea i Hampshire. Praktiken gick dåligt och för att fördriva tiden skrev han små berättelser om en ny typ av privatdetektiv som genom att använda sin briljanta observations- och analysförmåga och några få ledtrådar kunde lösa svåra kriminalgåtor. Sherlock Holmes var född och skaparen hette Conan Arthur Doyle. Året var 1887 när debuten skedde med En studie i rött.

Doyle hade inga höga tankar som sin figur och hans ilska över att publiken tog detektiven till sitt hjärta fick honom att ta livet av sin hjälte. Men i början såg han Holmes popularitet som en hjälp att kunna ägna mer tid åt seriöst författarskap. I novellen The final problem 1892 fick de chockade läsarna uppleva Holmes död vid Reichenbachfallen i Schweiz. Engelska gentlemän bar svarta armbindlar i City och författaren fick ta emot både skäll och hotelsebrev, Men det dröjde ända till 1901 innan han gav efter för påtryckningarna och skrev nya berättelser och Sherlock Holmes återuppstod som en annan Bobby Ewing i Dallas.

Vad beror denna fascination på och hur kan detta fortfarande pågå efter mer än 100 år. Ingen har kunnat ge ett klart och entydigt svar på dessa frågor, men författarna Philip Weller och Christopher Roden vill med denna bok göra ett försök.

Det senviktorianska England hade ett stort intresse för grova våldsbrott. Ju blodigare, desto bättre. De många Londontidningarna frossade i detaljerade beskrivningar om t ex Jack the Rippers offer. Polisen gav ut en tidning som för en nutida betraktare ser ut som en serietidning. Det var, framhåller författarna, inte konstigt att Doyles berättelser blev så populära i den jordmånen.

Sherlock Holmes gav upphov till en hel underhållningsindustri. Böcker, seriemagasin, filmer, teaterföreställningar och en balettföreställning om Holmes och hans assistent dr Watson. Samt en lång rad samlarobjekt varav krokiga pipor naturligtvis utgjorde en del.

Arthur Conan Doyle var en mångsidig och energisk man. Han tjänstgjorde som läkare i Boerkriget och skrev sex historiska verk av stor betydelse och han var också krigskorrespondent i Afrika. Han var en utmärkt idrottsman som spelade cricket, fotboll, rugby och golf och han var tidigt ute med att introducera längdåkning på skidor i Schweiz.

Han skrev till tidningarna i de mest skiftande ämnen, han var en ivrig förkämpe för de sämst ställda och hade ett grundmurat intresse för fotografi. Men hans författarskap räckte inte till något Nobelpris.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.