Fortsätt till huvudinnehåll

Deckarljuset kommer från söder



Ofta blir man besviken när man ser en film som bygger på en bok man tidigare läst. Sidointriger skalas bort, vissa personer försvinner ur handlingen till förmån för huvudkaraktären och andra personers karaktärer tonas ner. Det finns helt enkelt inte utrymme för de utvikningar som är möjliga i en bok.



Därför blev jag glad över att se Kvinnan i rummet, den första i en rad böcker av Jussi Adler-Olsen, som filmatiserats. Här ligger tyngdpunkten på den osannolika men ändå rimliga intrigen där kommissarie Carl Mörck och hans assistent Assad löser det fem år gamla försvinnandet av en ung kvinnlig politiker. I filmen kan man bara ana Mörcks problem med chefer och kolleger och hans trassliga privatliv. Men Carl är envis, släpper inte greppet och tror på sin intuition. Allt skildrat med humor och sarkastiska kommentarer. Han är mycket underhållande när han beskriver bisarra karaktärer i Köpenhamns överklass.

Jussi Adler-Olsen är min deckarfavorit sedan ett par år och han har hunnit med sex böcker, alla bästsäljare. Den första jag läste var Fasanjägarna där några överklassungdomars grova, systematiserade våld mot människor längre ner på samhällsstegen gjorde mig smått illamående. Överhetens övergrepp mot underklassen, inte minst myndigheternas, är ett genomgående tema i hans författarskap. Upplösningarna är djävulskt spännande, utdragna och fruktansvärt våldsamma. Riktiga bladvändare.

Adler-Olsen väjer inte för det politiskt inkorrekta. Marcoeffekten handlar om en romsk liga i Köpenhamn som livnär sig på tiggeri, ficktjuveri, bedrägerier och grova våldsbrott. På köpet får läsaren en perfekt guide över Köpenhamns centrala delar där jakten på avhopparen Marco pågår dygnet runt. Författaren använder uttryck som zigenare och negrer men måttstocken i Danmark är väl inte densamma som i Sverige.

Jag ser fram emot nästa film i serien.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...