Fortsätt till huvudinnehåll

Deckarljuset kommer från söder



Ofta blir man besviken när man ser en film som bygger på en bok man tidigare läst. Sidointriger skalas bort, vissa personer försvinner ur handlingen till förmån för huvudkaraktären och andra personers karaktärer tonas ner. Det finns helt enkelt inte utrymme för de utvikningar som är möjliga i en bok.



Därför blev jag glad över att se Kvinnan i rummet, den första i en rad böcker av Jussi Adler-Olsen, som filmatiserats. Här ligger tyngdpunkten på den osannolika men ändå rimliga intrigen där kommissarie Carl Mörck och hans assistent Assad löser det fem år gamla försvinnandet av en ung kvinnlig politiker. I filmen kan man bara ana Mörcks problem med chefer och kolleger och hans trassliga privatliv. Men Carl är envis, släpper inte greppet och tror på sin intuition. Allt skildrat med humor och sarkastiska kommentarer. Han är mycket underhållande när han beskriver bisarra karaktärer i Köpenhamns överklass.

Jussi Adler-Olsen är min deckarfavorit sedan ett par år och han har hunnit med sex böcker, alla bästsäljare. Den första jag läste var Fasanjägarna där några överklassungdomars grova, systematiserade våld mot människor längre ner på samhällsstegen gjorde mig smått illamående. Överhetens övergrepp mot underklassen, inte minst myndigheternas, är ett genomgående tema i hans författarskap. Upplösningarna är djävulskt spännande, utdragna och fruktansvärt våldsamma. Riktiga bladvändare.

Adler-Olsen väjer inte för det politiskt inkorrekta. Marcoeffekten handlar om en romsk liga i Köpenhamn som livnär sig på tiggeri, ficktjuveri, bedrägerier och grova våldsbrott. På köpet får läsaren en perfekt guide över Köpenhamns centrala delar där jakten på avhopparen Marco pågår dygnet runt. Författaren använder uttryck som zigenare och negrer men måttstocken i Danmark är väl inte densamma som i Sverige.

Jag ser fram emot nästa film i serien.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.