Fortsätt till huvudinnehåll

Deckarljuset kommer från söder



Ofta blir man besviken när man ser en film som bygger på en bok man tidigare läst. Sidointriger skalas bort, vissa personer försvinner ur handlingen till förmån för huvudkaraktären och andra personers karaktärer tonas ner. Det finns helt enkelt inte utrymme för de utvikningar som är möjliga i en bok.



Därför blev jag glad över att se Kvinnan i rummet, den första i en rad böcker av Jussi Adler-Olsen, som filmatiserats. Här ligger tyngdpunkten på den osannolika men ändå rimliga intrigen där kommissarie Carl Mörck och hans assistent Assad löser det fem år gamla försvinnandet av en ung kvinnlig politiker. I filmen kan man bara ana Mörcks problem med chefer och kolleger och hans trassliga privatliv. Men Carl är envis, släpper inte greppet och tror på sin intuition. Allt skildrat med humor och sarkastiska kommentarer. Han är mycket underhållande när han beskriver bisarra karaktärer i Köpenhamns överklass.

Jussi Adler-Olsen är min deckarfavorit sedan ett par år och han har hunnit med sex böcker, alla bästsäljare. Den första jag läste var Fasanjägarna där några överklassungdomars grova, systematiserade våld mot människor längre ner på samhällsstegen gjorde mig smått illamående. Överhetens övergrepp mot underklassen, inte minst myndigheternas, är ett genomgående tema i hans författarskap. Upplösningarna är djävulskt spännande, utdragna och fruktansvärt våldsamma. Riktiga bladvändare.

Adler-Olsen väjer inte för det politiskt inkorrekta. Marcoeffekten handlar om en romsk liga i Köpenhamn som livnär sig på tiggeri, ficktjuveri, bedrägerier och grova våldsbrott. På köpet får läsaren en perfekt guide över Köpenhamns centrala delar där jakten på avhopparen Marco pågår dygnet runt. Författaren använder uttryck som zigenare och negrer men måttstocken i Danmark är väl inte densamma som i Sverige.

Jag ser fram emot nästa film i serien.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

Sanning i Motala är ett dåligt skämt i Mjölby

V ad ska vi ha ett stationshus från 1800-talet till? Frågan är aktuellt i Motala där min f d kollega Per Olsson köpt Motala Verkstads stationshus, granne med gamla Texas. Per köpte fastigheten förra året och hade väl då inga klara idéer vad huset ska användas till. Så fick han en förfrågan om att hyra ut till närbelägna Pizzaverkstan som är i behov av större lokaler och Per skickade in en ansökan om bygglov. I den ansökte han om ändrat användningsområde från föreningslokal till restaurang. Men han blev nekad. Ett av argumenten var att stationshuset ligger för nära spåret.   20 meters avstånd mellan restaurang och spåret i Sya. Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Caroline Unéus (M) tvår sina händer och skyller på rigid lagstiftning. Hon tycks för övrigt tro att landets lagar stiftas i Östergötland om man ska tro dagens artikel i Corren och MVT. Sista ordet är inte sagt. Enligt Corren kommer Per att skicka ett överklagande till Länsstyrelsen. Jag önskar honom lycka till. ...