Fortsätt till huvudinnehåll

Iron Man Mallorca




Första semesterdagen på Mallorca och vi ramlar bokstavligen in i första upplagan av Iron Man Mallorca. Full fart på gatan utanför hotellet och cyklisterna hade hög rotation på pedalerna. Varvid följande kunde noteras.

Triathleter är 180-185 cm långa. Väger 75-80 kg. Smärta men inte taniga som långdistanslöpare eller elitcyklister. Påfallande många är över 40 år. Få deltagare var i 20-årsåldern. Det måste ta lång tid att träna upp den uthållighet som krävs. Kvinnorna är tunnare och kortare än sina otränade medsystrar.

Deltagarna står i skarp kontrast till de pensionärer som med möda haltar sig fram längs Alcudias 30 km långa sandstrand.

Fältet blev utdraget. Långt in på eftermiddagen mötte cyklisterna löparna på avstängda Avenida Juan Carlos. Arrangemanget var en kul omväxling till ölandet, shoppandet och solandet på stranden. Löpmomentet var längs stranden och lockade många åskådare.

Trean och fyran i loppet fick cykeleskort på den avslutande marna.

Men det finns kritik och det handlar om information eller rättare sagt bristen på information. Ingen speaker vid växlingen mellan cykel och löpning. Arrangören borde försett varje hotellreception med kortfattad skriftlig information om de olika tävlingsmomenten, distanserna, tidsmässiga hållpunkter och intressanta namn i startlistan. Här missade man chansen att värva nya proselyter. Arrangörerna rekommenderas ett studiebesök på Vätternrundan i Motala.

”Så mycket förspilld energi”, sa jag till hustrun på hemvägen. ”Är det så mycket mer meningsfullt att jaga en vit boll i fem timmar”, svarade hon och därmed var terrorbalansen återställd.

Iron Man är en extrem uthållighetsidrott. 3,86 km simning, 180,2 km cykel och 42,195 km löpning. Hur någon av kvinna född kan överleva sådana distanser övergår mitt förstånd. Men det är ju många saker som gör.



Åskådare.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.