Fortsätt till huvudinnehåll

Nostalgin har sitt pris


Så här såg det ut hösten 2010. Men nu kan jag inte upptäcka den. Borta för evigt? Bränsle hos grannen?



Jag har varit Mjölbybo i över 30 år och jag har följt kommunalpolitiken som reporter i cirka 20 år. Under dessa år har jag följt tre folkliga opinionsyttringar som vållat visst rabalder. Den första var striden om Edlunds kvarn på 80-talet, den andra var bevarandet av Bebbes kiosk för drygt tio år sedan och den senaste var striden om Bemabhuset vilket nyligen avgjorts till byggnadsnämndens fördel. Rivning alltså.

Byggnadsnämnden togs nog på sängen när de ville riva Edlunds kvarn men hembygdsföreningens energiske ordförande Berndt Möller med benäget bistånd av Correns reporter Jan Hylander lyckades rädda kåken. Det var nog första gången jag var med om en regelrätt kvällstidningskampanj på Corren. För er som inte är så insatta i Mjölbys moderna historia är Edlunds kvarn den kåk vid ån som rymmer Nyfiket.

Bemab-huset gick dock inte att rädda trots att rivningsmotståndarna fick med sig 
en fjärdedel av rösterna i fullmäktige efter en långvarig och het debatt. Min slutsats är att den fråga som inte är förankrat i något av de stora partierna eller i det politiska systemet har små chanser att vinna.

En historia med delvis annat utfall var frågan om den med kultstatus begåvade Bebbes korvkiosk på Skänningegatan. Kiosken fungerade som något av en fritidsgård nattetid på 60- och 70-talen när fyllehungern skulle stillas med en ”grillad med pommes och senap, ketchup, gurk- och majonnässallad”. Den är till och med omskriven i Jacques Werups bok ”Casanova i Mjölby”.

När den siste medlemmen av ägarfamiljen Bergqvist hade dött stod eternitbyggnaden kvar och förföll i allt högre grad. Ett seriöst förslag att placera kiosken på hembygdsgården föll inte i god jord. Hembygdsföreningens styrelse ville ha betydligt äldre kåkar än en korvmoj på holmen.

En löst sammansatt grupp med namnet ”Bebbes vänner” lyckades utverka ett transportbidrag på 20 000 kronor från Mjölby kommun. Således har även icke korvätande Mjölbybor bidragit till flytten. Vid somliga tillfällen är Mjölby kommun förvånansvärt generöst om någon representant för näringslivet hör av sig. Fotografen Mia Karlsvärd och jag följde Bebbes till sista vilan 2007. Den transporterades till en industritomt på Sörby industriområde och där stod den kvar hösten 2010.

En talesman för ”Bebbes vänner” deklarerade i tidningen då att ”någon gång, någonstans ska det gå att köpa en grillad med bröd hos Bebbes igen”.

Jag hade mina tvivel på det optimistiska uttalandet eftersom kiosken var i mycket dåligt, rentav hälsovådligt skick. Häromdagen gjorde jag ett besök och kunde inte hitta några spår av den. Kanske har den gått till brasved hos grannen Sörby Värmeverk? Även nostalgin har sitt pris.

En händelse som faller lite utanför ramen är jättepotatisen i Viringerondellen som placerades ut för några år sedan och var bekostad av kommunen. Men där var inte protesterna organiserade men potäten var föremål för många ironiska kommentarer på Facebook.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.