Fortsätt till huvudinnehåll

Porten till vildmarken





Under många år förekom uppgifter i idrottskretsar om att ingen östgötakommun hade så många kilometer elbelysta motionsspår ställt i relation till antalet invånare som Mjölby. Skälet till detta var en fritidschef som förutom att han var en stark man i den kommunala organisationen också var förtjust i svett- och snorsporter.

Om detta påstående klarar en närmare granskning vet jag inte. Det kan ha varit fotbollsspelare som spred det ryktet för inga bollspelare gillar egentligen försäsongsträningen med mycket löpning i skogen. Hursomhelst - den som vill sträcka ut i skogsmiljö saknar inte möjligheter. Väderstad, Mantorp, Skänninge och Västra Harg har spår av god kvalité. Centralorten Mjölby har tre, en som utgår ifrån Lundbyvallen, en vid Skogssjön och en vid Vifolkavallen och det är om den senare dagens kria handlar om.

Skogen utanför Vallen är mark som på kommunalbyråkratiskt språk kallas ”tätortsnära skog vars främsta uppgift är rekreation för tätortens invånare”. Förutom de två spåren finns också en bana för mountain bike. Det finns också en skjutbana för hagelgevär men dess skjuttider har inskränkts kraftigt på senare år. Två och en halvan är ganska beskedlig men har två ordentliga stigningar i närheten av MOK-stugan. Spåret är livligt frekventerad av hundägare.

Det bästa med skogen är enligt min mening att den ger utomordentligt skydd mot blåsten under vinterhalvåret. Det kan blåsa småspik från slätta, det vet ni. På insidan av spåret finns gott om promenadstigar och marken är så välskött att den gränsar till parkstatus.

Tydliga spår av vildsvin.

Vi korsar kraftledningsgatan i ostlig riktning. Vi behöver inte gå många meter förrän vi ser åtskilliga spår av vildsvinens framfart men som de oförvägna trappers vi är avancerar vi framåt. Och vandringen in i de djupa skogarna ger resultat. Trattkantareller i stor mängd toppat med fyra(4) gula, stora, vackra.

Vid hemkomsten kan man med gott samvete i soffhörnet invänta hur Norrköping säkrar nytt kontrakt mot Örebro. Om några dagar bär det ut i det vilda igen. Var lade jag Davy Crockett-mössan nu igen?

Resultatet av utflykten.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...