 |
| Jag skriver som kvällstidningarna. Denna hall har inget samband med texten. |
Sverige förändras.
Produkter och företeelser försvinner och annat tillkommer. Två arter som var
vanliga i min ungdom har försvunnit eller är på väg att dö ut.
Jag undrar om inte mackhängaren hör till den förra
kategorin. Mackhängaren är en person som tillbringar fritiden – oftast
söndagseftermiddagarna - på bensinmacken. Hängaren är en man i yngre
medelåldern vars värld kretsar kring bilar. Stora bilar, små bilar, bilar med
flak och bilar utan flak. Hans arbetsplats är antingen en annan mack, en bilverkstad
eller bakom ratten på en lastbil. I hans privatbil hänger en tärning i plysch
vid vindrutan. Han bor hemma hos mamma och har fullständig markservice.
Det
händer att han dukar upp eftermiddagskaffet på
glassboxens lock och lyssnar på radions Sportextra tillsammans med
kassabiträdet. Båda tycker att det är för lite motorsport i TV. ”Man borde ringa
till sporten och klaga”, säger han lite uppgivet och trycker i sig en
kanelbulle till. Kvinnliga bilägare konverserar han artigt, frågar om
hästkrafter och kardantunnel, utdelar omdömen om det aktuella märket och
avslutar inte sällan med ett skambud. Bilägaren vacklar förvirrad ut och
glömmer köpa Expressen och Aftonbladet. Om macken har ett ställ med
porrtidningar händer det att han tillbringar någon halvtimme i det hörnet under
tystnad.
Mackhängaren har med åren fått svårare med sina
levnadsbetingelser eftersom allt fler fullservicemackar läggs ner och ersätts
av automatstationer. Jag anser att Shell,
Gulf, OK-Q 8 och Preem borde ta sitt sociala ansvar och behålla åtminstone
en riktig mack i varje tätort. Glömde Löfvén bort detta i
regeringsförklaringen?
Mackhängaren
har en något äldre kusin, en bilhallshängare. Denne är en något mer seglivad
typ och lördagsförmiddagen är hans stund på jorden. Han pratar initierat med försäljaren
om hästkrafter, årsmodeller, kardanupphängning och topplockspackningar. Han är
väl påläst inför varje ny årsmodell Volvo släpper. Försäljaren gäspar trött,
blir allt fåordigare och har slutat bjuda på automatkaffe. Hallhängaren drar
sig inte för att lägga sig i samtalet om en seriös kund vågar sig in. Själv
byter han bil vart tionde år. En bra lördag hinner han med tre besök och kaffedrickning
i två hallar.
Försäljaren är klädd i rutig blazer med sprund och
slipsknuten är oklanderlig. Hans största bekymmer är att kunden har
orealistiska förväntningar på inbytespriset. Han ställer sig och sparkar lite
lätt på däcken och frågar ”vad har du tänkt dig för den här rosthäcken då?” och
dasslocket vippar för varje spark. Hans kroppshållning är lätt avslappad och
tonläget måttligt entusiastiskt. Om affären underlättas av sparkarna mot däcken
vet jag inte men vår hjälte får åtminstone starka vrister.
Någon
motsvarighet till en mackhängare har jag inte
upptäckt i golfvärlden trots 40 års studier i shoparna. Men så är ju
golfspelare sällsynt tålmodiga, toleranta och finkänsliga människor.
Kommentarer
Skicka en kommentar