Fortsätt till huvudinnehåll

Stora ord och liten vattenverkstad



Inbjudande ställe?
Måndagen den 28 maj 2002. Vattenverkstan i Skänninge invigs av landshövding Björn Eriksson och kommunalrådet Jörgen Oskarsson. Många glada skolbarn på plats som tar landshövdingens autograf. Den senare är på ett strålande humör, tar i från tårna i vanlig ordning och förutspår 8 000 årliga besökare. Oskarsson är mer återhållsam och talar om våtmarker och utdikning i största allmänhet. Kanske anar han att nedläggningen kommer den dag EU-bidraget tar slut.

Den här minnesbilden rinner upp framför ögonen när jag läser det senaste inlägget om Vattenverkstan. En Skänningebo irriterade sig på områdets ömkliga tillstånd och skrev till kommunen för att få åtgärder till stånd.

Service- och teknikförvaltningen kommer i år eller nästa år att göra i ordning parken. Skräp och sly ska tas bort, gräsytor klippas, träbroarna ses över och vattendiken rensas, skriver nämnden. Förfallet har avancerat för långt.

På sikt ska en grusad gång- och cykelväg anläggas på södra sidan av Skenaån och eventuellt anslutas till en ny gångbro. Ganska blygsamma åtgärder med tanke på den strålande framtid som målades upp i bjärta färger en solig majdag för tretton år sedan.
Blöta rötter?

Innan Eriksson och Oskarsson invigde Vattenverkstan hade byggnaden, som en gång tjänstgjort som Skänninge stads vattenverk, genomgått stora förändringar till hälften finansierade av EU-bidrag. De två 15 kubikmeter stora behållarna fylldes med 30 sötvattensfiskar. Övervåningen byggdes om till kontor och konferenslokal. Avsikten var att använda akvarierna, våtmarksparken, kalkkärret och örtagården i skolornas undervisning. Miljöriktigt tänk alltså.

Det var då det. Åren gick, intresset falnade, skolbarnens besök uteblev och de kommunala förvaltningarna började klaga över hål i driftbudgeten. Vattenverkstan sågs inte längre som en tillgång utan enbart som en kostnadspost.

Utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson försökte förgäves förmå kommunstyrelsen och övriga nämnder att dela på kostnaden för verksamheten. Hennes inställning var att Vattenverkstan var en tillgång för Mjölby kommun och hela länet, men hon talade för döva öron. Hon konstaterade att hon var ensam vid sina besök på platsen.

2008 föll bilan över Vattenverkstan. Fiskarna fick ett nytt hem i dåvarande Vätternakvariet på Ombergs Golfklubb. Då hade bara sex år förflutit sedan den storståtliga invigningen. Den här kommunala kortsiktigheten har jag bevittnat på flera områden i Mjölby kommun. Ambitiösa projekt som faller i bitar eller rinner ut i sanden. Stora ord och liten verkstad.

I kväll hoppas vi att Sverige slår Portugal i U 21 EM och att turneringen lever vidare. Under tiden får vi bevittna hur Pia Sundhage löper gatlopp i spalterna. Medias gullgris för ett par år sedan har förvandlats till var mans niding. Pendeln svänger fram och tillbaka.

Svunna tider.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

Sanning i Motala är ett dåligt skämt i Mjölby

V ad ska vi ha ett stationshus från 1800-talet till? Frågan är aktuellt i Motala där min f d kollega Per Olsson köpt Motala Verkstads stationshus, granne med gamla Texas. Per köpte fastigheten förra året och hade väl då inga klara idéer vad huset ska användas till. Så fick han en förfrågan om att hyra ut till närbelägna Pizzaverkstan som är i behov av större lokaler och Per skickade in en ansökan om bygglov. I den ansökte han om ändrat användningsområde från föreningslokal till restaurang. Men han blev nekad. Ett av argumenten var att stationshuset ligger för nära spåret.   20 meters avstånd mellan restaurang och spåret i Sya. Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Caroline Unéus (M) tvår sina händer och skyller på rigid lagstiftning. Hon tycks för övrigt tro att landets lagar stiftas i Östergötland om man ska tro dagens artikel i Corren och MVT. Sista ordet är inte sagt. Enligt Corren kommer Per att skicka ett överklagande till Länsstyrelsen. Jag önskar honom lycka till. ...