Fortsätt till huvudinnehåll

Stora ord och liten vattenverkstad



Inbjudande ställe?
Måndagen den 28 maj 2002. Vattenverkstan i Skänninge invigs av landshövding Björn Eriksson och kommunalrådet Jörgen Oskarsson. Många glada skolbarn på plats som tar landshövdingens autograf. Den senare är på ett strålande humör, tar i från tårna i vanlig ordning och förutspår 8 000 årliga besökare. Oskarsson är mer återhållsam och talar om våtmarker och utdikning i största allmänhet. Kanske anar han att nedläggningen kommer den dag EU-bidraget tar slut.

Den här minnesbilden rinner upp framför ögonen när jag läser det senaste inlägget om Vattenverkstan. En Skänningebo irriterade sig på områdets ömkliga tillstånd och skrev till kommunen för att få åtgärder till stånd.

Service- och teknikförvaltningen kommer i år eller nästa år att göra i ordning parken. Skräp och sly ska tas bort, gräsytor klippas, träbroarna ses över och vattendiken rensas, skriver nämnden. Förfallet har avancerat för långt.

På sikt ska en grusad gång- och cykelväg anläggas på södra sidan av Skenaån och eventuellt anslutas till en ny gångbro. Ganska blygsamma åtgärder med tanke på den strålande framtid som målades upp i bjärta färger en solig majdag för tretton år sedan.
Blöta rötter?

Innan Eriksson och Oskarsson invigde Vattenverkstan hade byggnaden, som en gång tjänstgjort som Skänninge stads vattenverk, genomgått stora förändringar till hälften finansierade av EU-bidrag. De två 15 kubikmeter stora behållarna fylldes med 30 sötvattensfiskar. Övervåningen byggdes om till kontor och konferenslokal. Avsikten var att använda akvarierna, våtmarksparken, kalkkärret och örtagården i skolornas undervisning. Miljöriktigt tänk alltså.

Det var då det. Åren gick, intresset falnade, skolbarnens besök uteblev och de kommunala förvaltningarna började klaga över hål i driftbudgeten. Vattenverkstan sågs inte längre som en tillgång utan enbart som en kostnadspost.

Utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson försökte förgäves förmå kommunstyrelsen och övriga nämnder att dela på kostnaden för verksamheten. Hennes inställning var att Vattenverkstan var en tillgång för Mjölby kommun och hela länet, men hon talade för döva öron. Hon konstaterade att hon var ensam vid sina besök på platsen.

2008 föll bilan över Vattenverkstan. Fiskarna fick ett nytt hem i dåvarande Vätternakvariet på Ombergs Golfklubb. Då hade bara sex år förflutit sedan den storståtliga invigningen. Den här kommunala kortsiktigheten har jag bevittnat på flera områden i Mjölby kommun. Ambitiösa projekt som faller i bitar eller rinner ut i sanden. Stora ord och liten verkstad.

I kväll hoppas vi att Sverige slår Portugal i U 21 EM och att turneringen lever vidare. Under tiden får vi bevittna hur Pia Sundhage löper gatlopp i spalterna. Medias gullgris för ett par år sedan har förvandlats till var mans niding. Pendeln svänger fram och tillbaka.

Svunna tider.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

Mordet på Lagmansgatan

Det var i fönstret närmast dörren knivmannen tog sig in. S omliga händelser i vardagslunken för en tidningsreporter etsar sig fast i minnet. Som det mord som inträffade på Lagmansgatan i Mjölby för drygt 30 år sedan. Mordet ägde rum en ljummen torsdagskväll i september 1983 i ett hus granne med Vasaskolan. En medelålders kvinna och hennes manliga sällskap tittade på Sportnytt och fyllde i veckans V 65-kupong. Vardagsfriden bröts när en man klättrade in genom det halvöppna, lågt belägna fönstret beväpnad med en brödkniv. Kvinnan och mannen flydde ut på gården där kvinnan blev upphunnen och nerstucken med flera knivhugg. Hennes sällskap flydde åt ett annat håll och larmade polisen. Kvinnan förblödde av sina skador. Knivmannen och kvinnan hade tidigare haft en relation men kvinnan hade avbrutit förhållandet, okänt av vilket skäl. Det blev inget spaningsmord utan polisen grep mannen vid Svartån i centrala Mjölby ett par timmar senare. Han hade på sig något som verkade

Vifolkavallen förblir Vifolkavallen?

För två år sedan gjorde Mjölby AI en förfrågan hos Kultur- och fritidsnämnden om möjligheten satt sälja arenanamnet till en kommersiell sponsor. Nämnden var positiv till detta men ställde upp en rad villkor, bland annat att Vifolkavallsområdet inte fick försvinna som begrepp i stadsbilden. Enligt förvaltningschefen Ulf Johansson har inte MAI hört av sig sedan dess och han förmodar att ärendet runnit ut i sanden. Så är det inte riktigt om man ska tro MAI:s ordförande Sven Montelius. Han svarar så här på ett mejl: ”Vi är väldigt glada och tacksamma över att ha fått möjligheten till detta och vi har under arbetat för att få till detta. Vi har ännu inte lyckats men var nu i vår nära att knyta ihop säcken med en partner. Som du förstår så är det inte vilken partner som helst som kan ta sig an den nivå av partnerskap som vi tänker oss med att sälja arenanamnet, det handlar även mycket om timing och att arbeta in konceptet under en längre tid. Vi är fortsatt optimistiska och tror att vi kom