Stora ord och liten vattenverkstad

Inbjudande ställe?

Måndagen den 28 maj 2002. Vattenverkstan i Skänninge invigs av landshövding Björn Eriksson och kommunalrådet Jörgen Oskarsson. Många glada skolbarn på plats som tar landshövdingens autograf. Den senare är på ett strålande humör, tar i från tårna i vanlig ordning och förutspår 8 000 årliga besökare. Oskarsson är mer återhållsam och talar om våtmarker och utdikning i största allmänhet. Kanske anar han att nedläggningen kommer den dag EU-bidraget tar slut.

Den här minnesbilden rinner upp framför ögonen när jag läser det senaste inlägget om Vattenverkstan. En Skänningebo irriterade sig på områdets ömkliga tillstånd och skrev till kommunen för att få åtgärder till stånd.

Service- och teknikförvaltningen kommer i år eller nästa år att göra i ordning parken. Skräp och sly ska tas bort, gräsytor klippas, träbroarna ses över och vattendiken rensas, skriver nämnden. Förfallet har avancerat för långt.

På sikt ska en grusad gång- och cykelväg anläggas på södra sidan av Skenaån och eventuellt anslutas till en ny gångbro. Ganska blygsamma åtgärder med tanke på den strålande framtid som målades upp i bjärta färger en solig majdag för tretton år sedan.

Blöta rötter?

Innan Eriksson och Oskarsson invigde Vattenverkstan hade byggnaden, som en gång tjänstgjort som Skänninge stads vattenverk, genomgått stora förändringar till hälften finansierade av EU-bidrag. De två 15 kubikmeter stora behållarna fylldes med 30 sötvattensfiskar. Övervåningen byggdes om till kontor och konferenslokal. Avsikten var att använda akvarierna, våtmarksparken, kalkkärret och örtagården i skolornas undervisning. Miljöriktigt tänk alltså.

Det var då det. Åren gick, intresset falnade, skolbarnens besök uteblev och de kommunala förvaltningarna började klaga över hål i driftbudgeten. Vattenverkstan sågs inte längre som en tillgång utan enbart som en kostnadspost.

Utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson försökte förgäves förmå kommunstyrelsen och övriga nämnder att dela på kostnaden för verksamheten. Hennes inställning var att Vattenverkstan var en tillgång för Mjölby kommun och hela länet, men hon talade för döva öron. Hon konstaterade att hon var ensam vid sina besök på platsen.

2008 föll bilan över Vattenverkstan. Fiskarna fick ett nytt hem i dåvarande Vätternakvariet på Ombergs Golfklubb. Då hade bara sex år förflutit sedan den storståtliga invigningen. Den här kommunala kortsiktigheten har jag bevittnat på flera områden i Mjölby kommun. Ambitiösa projekt som faller i bitar eller rinner ut i sanden. Stora ord och liten verkstad.

I kväll hoppas vi att Sverige slår Portugal i U 21 EM och att turneringen lever vidare. Under tiden får vi bevittna hur Pia Sundhage löper gatlopp i spalterna. Medias gullgris för ett par år sedan har förvandlats till var mans niding. Pendeln svänger fram och tillbaka.

Svunna tider.