Fortsätt till huvudinnehåll

Stora ord och liten vattenverkstad



Inbjudande ställe?
Måndagen den 28 maj 2002. Vattenverkstan i Skänninge invigs av landshövding Björn Eriksson och kommunalrådet Jörgen Oskarsson. Många glada skolbarn på plats som tar landshövdingens autograf. Den senare är på ett strålande humör, tar i från tårna i vanlig ordning och förutspår 8 000 årliga besökare. Oskarsson är mer återhållsam och talar om våtmarker och utdikning i största allmänhet. Kanske anar han att nedläggningen kommer den dag EU-bidraget tar slut.

Den här minnesbilden rinner upp framför ögonen när jag läser det senaste inlägget om Vattenverkstan. En Skänningebo irriterade sig på områdets ömkliga tillstånd och skrev till kommunen för att få åtgärder till stånd.

Service- och teknikförvaltningen kommer i år eller nästa år att göra i ordning parken. Skräp och sly ska tas bort, gräsytor klippas, träbroarna ses över och vattendiken rensas, skriver nämnden. Förfallet har avancerat för långt.

På sikt ska en grusad gång- och cykelväg anläggas på södra sidan av Skenaån och eventuellt anslutas till en ny gångbro. Ganska blygsamma åtgärder med tanke på den strålande framtid som målades upp i bjärta färger en solig majdag för tretton år sedan.
Blöta rötter?

Innan Eriksson och Oskarsson invigde Vattenverkstan hade byggnaden, som en gång tjänstgjort som Skänninge stads vattenverk, genomgått stora förändringar till hälften finansierade av EU-bidrag. De två 15 kubikmeter stora behållarna fylldes med 30 sötvattensfiskar. Övervåningen byggdes om till kontor och konferenslokal. Avsikten var att använda akvarierna, våtmarksparken, kalkkärret och örtagården i skolornas undervisning. Miljöriktigt tänk alltså.

Det var då det. Åren gick, intresset falnade, skolbarnens besök uteblev och de kommunala förvaltningarna började klaga över hål i driftbudgeten. Vattenverkstan sågs inte längre som en tillgång utan enbart som en kostnadspost.

Utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson försökte förgäves förmå kommunstyrelsen och övriga nämnder att dela på kostnaden för verksamheten. Hennes inställning var att Vattenverkstan var en tillgång för Mjölby kommun och hela länet, men hon talade för döva öron. Hon konstaterade att hon var ensam vid sina besök på platsen.

2008 föll bilan över Vattenverkstan. Fiskarna fick ett nytt hem i dåvarande Vätternakvariet på Ombergs Golfklubb. Då hade bara sex år förflutit sedan den storståtliga invigningen. Den här kommunala kortsiktigheten har jag bevittnat på flera områden i Mjölby kommun. Ambitiösa projekt som faller i bitar eller rinner ut i sanden. Stora ord och liten verkstad.

I kväll hoppas vi att Sverige slår Portugal i U 21 EM och att turneringen lever vidare. Under tiden får vi bevittna hur Pia Sundhage löper gatlopp i spalterna. Medias gullgris för ett par år sedan har förvandlats till var mans niding. Pendeln svänger fram och tillbaka.

Svunna tider.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.