Det är sällan en elitidrottare får chansen att oemotsagd berätta om livet och karriären i en och en halv timme. Därför var det med viss förväntan jag bänkade mig fram webbradion igår och lyssnade på Henrik Larsson i Sommar. Och det var intressant om än lite långrandigt i vissa stycken.
Uppväxten i Helsingborg var småstökig. Henrik var den ende mörkhyade eleven på skolan och han kallades omväxlande för neger eller nigger. Svaret blev en knytnäve. Henrik diskuterade inte utan klippte till. Direkt. Och hjälpte inte det så bad han storebrorsan att ”övertala” antagonisten att sluta med glåporden. Det fungerade alltid.
Henrik Larsson överhöljdes av utmärkelser under sin nästan 20 år långa elitkarriär, men lärde sig aldrig konsten att njuta av framgångarna. Ett kort firande, men så var uppladdningen och koncentrationen på nästa match igång. Som proffs utomlands tränar du bara två timmar varje dag så det finns gott om fritid och möjlighet att umgås med familjen. Men i huvudet finns bara tankarna på nästa uppgift. Jag har tidigare hört Gunde Svan berätta om samma sak.
Det finns många duktiga fotbollsspelare men det finns bara ett fåtal som har den totala hängivenheten för att nå toppen. Som är beredda att avstå ett normalt socialt liv för träning och matcher. Henrik tillhörde den senare kategorin. Han älskar fortfarande fotboll och blir nästan euforisk av doften av nyklippt gräs. Efter en midsommarsupé plockades bollen fram för en improviserad match på gräsmattan. Henrik gick upp vinden och plockade fram landslagströjor från Sverige, Holland, Italien och Kamerun.
Henrik kostade på sig en tupplur på eftermiddagen och tror själv att det var en anledning till hans goda fysik. Det är en information som jag gärna tar fasta på…
Påfallande är det förakt, nästan hat, som Henrik visar landets sportjournalister. Särskilt de som profiterade på broderns död i samband med landskampen mot Danmark i VM-kvalet. Bara Walle Holmberg på Helsingborgs Dagblad och framlidne Hans Linné på Expressen får godkänt. De har (hade) koll.
Det finns ingen anledning att tro att det är en nöjd och belåten Henrik Larsson som dragit sig tillbaka för att njuta av miljonerna och livet på sin hästgård. Nej. Han vill tillbaka till de stora arenorna och de riktigt stora sammanhangen igen. Där endast resultaten räknas, segrarna tar allt och förlorarna kan plocka ihop sina pinaler. Med den uttalade målsättningen i radio så drar jag slutsatsen att Landskrona Bois bara är en anhalt på vägen i tränarkarriären.
När jag skriver detta faller ett lätt regn. Jag sneglar ut mot gräsmattan. Håller den för en glidtackling av 100 kilo Jacobsson?
Kommentarer
Skicka en kommentar