Lantmäteri med förhinder

Min första kontakt med golfen skedde hösten 1965. Platsen var Motala golfbana belägen vid 32:an. Vi genomgick en kurs i lantmäteri och fick börja sista årskursen vid Praktiska Realskolan en vecka tidigare än kamraterna. Vi fick mäta höjdskillnader, längd o s v och kursledare var en i Motala legendarisk lärare som vanligtvis höll till på läroverket (nuvarande Zederslundsskolan). Till golfbanan hade vi transporterats i hans väl använda Volvo.

Läraren hade problem med ryggen och gick i det närmaste dubbelvikt. Då och då drack han små klunkar ur en Coca-Colaflaska vars innehåll vi blev nyfikna på. En av de mest försigkomna var Kenke Gustafson som smög till sig en klunk när pedagogen vände ryggen till. Jodå, den smaken kände han igen, renat och cola. Vi fnissade åt denna upptäckt för de flesta av oss hade vid något tillfälle druckit grogg. Ingen av oss tänkte närmare på att hans ryggsmärtor tvingade honom till denna okonventionella medicinering.

Efter några minuter passerade två polisbilar efter varandra på vägen. Kenke, lika snabbtänkt då som nu, sa med hög röst: Magistern, det var värst vad många polisbilar som kör på vägen. Pedagogen studsade något inför beskedet men kommenterade inget. Vi inväntade spänt hans nästa drag eftersom transport till stan och skollunchen väntade.

Läraren var inte blyg. Han gick helt sonika ut på vägen stoppade ett par bilar och förklarade att vi var från Praktiska Realskolan och behövde skjuts. Ingen ställde några frågor.

Det fanns inget i golfen som tilltalade mig då. Minns bara ett par gnälliga societetstanter som klagade över att vi inte höll tyst i bakswingen. Nej, på den tiden var det fotboll och pingis som gällde för mig.

Några veckor in på höstterminen fick vi rita in resultatet av våra övningar på stora ark. Vi använde tusch och jag vet inte hur många gånger jag fick börja om för att jag lade handen i det svarta, kletiga. Betyget blev inte högt även om jag hade ordning på nuffrorna. Minns överhuvudtaget inte om någon var förtjust i den övningen.