Smed-Olle slutade sina dagar i Ödeshög

Det råder speedway-eufori i Motala sedan Piraterna säkrat en finalplats med en klar seger över Smederna från Eskilstuna. Men Smederna är ett lag med längre tradition och fler segrar än Piraterna.

Jag blev påmind om detta när jag i juni 2012 sedan ombads att göra ett porträtt i Corren inför Olle Segerströms 85-årsdag. Jag kände inte igen namnet och av de uppgifter han lämnade i förväg framgick inte att han hade en lång och framgångsrik speedwaykarriär bakom sig.

När vi träffades i hemmet på Aspvägen i Ödeshög fick jag klart för mig att han var en av Smedernas främsta förare genom tiderna. Smed-Olle var en storhet jämförbar med den mer namnkunnige Varg-Olle Nygren i Vargarna. Vi fick en trevlig kaffestund med alla bilder och tidningsklipp från 50-talet. Decenniet var speedwayens glansperiod med publiksiffror på 4 000 – 5 000 på en vanlig seriematch. En match i Linköping i början av 50-talet mot Filbyterna där Olle tog full pott sågs av 4 290 personer.

En helsida i Aftonbladet berättar om en match mellan Vargarna och West Ham i London. Olle ersatte en skadad Varg-Olle i Vargarna. ”Kvällens stora sensation var reserven Olle Segerström. Han körde in maximala 18 poäng inför 50 000 åskådare. Regerande världsmästaren Jack Young tog 11 poäng”. 50 000 i publiken. Man hisnar. Olle hade anbud från två engelska klubbar men nobbade. Ett av skälen var att han inte talade engelska.

På min fråga om varför alla minns Varg-Olle men ingen minns honom, svarade Olle:

”Varg-Olle var ett PR-geni och

uppbackad av Vargfar Arne Bergström. Olle spottade ur sig rubrikstoff efter varje heat och journalisterna älskade honom. Jag höll distansen till reportrarna och ville koncentrera mig på körningen och mekandet. ”

När det var dags för fotografering undrade naturligtvis Jeppe Gustavsson om det fanns en motorcykel i garaget. Nej, den sålde han för fem år sedan när han bröt benet vid en veterantävling i Eskilstuna. Tävling vid 80 års ålder. Det säger något om krutet i de här gubbarna.

Efter 40 år i Eskilstuna hamnade Olle i Ödeshög 1991. Enda anknytningen var att hans syster och svåger var bosatta på orten och nu var de borta. Han klagade över dåligt kontakt med grannarna i villaområdet och jag fick intrycket av att han var en ensam man på ålderns höst. Han åkte sällan till Dunteberget utan nöjde sig med TV-sändningarna.

Som vanligt när man träffar åldrande idrottsmän undrar man över vad de hade åstadkommit idag med moderna cyklar, bättre underlag och bättre säkerhetsanordningar.

För några veckor sedan läste jag Olles dödsannons i Corren.