Fortsätt till huvudinnehåll

Mord eller olyckshändelse i Järnvägsparken?



Stationsområdet har genomgått stora ombyggnader sedan 2000 men Berndt Witell hittades på söder sida om Furlands Revisionsbyrå.

 
Berndt Witells död i järnvägsparken den 28 maj 2000 är en händelse som jag fortfarande minns trots att många år förflutit. Var hans död resultatet av en olyckshändelse efter ett krampanfall eller blev han ihjälslagen av en våldsverkare? Polisen hade en åsikt. Hans anhöriga en annan.

Kända fakta i målet är följande. Vid 4:50 på morgonen påträffas Berndt medvetslös i Mjölbys järnvägspark 20 meter norr om den dåvarande Pressbyråkiosken. Ambulansen för honom till Motala lasarett som omgående remitterar honom till neurointensiven på US. En sex timmar lång operation kan inte rädda livet på honom. Hjärnskadorna är för omfattande.

Berndt Witell var alkoholmissbrukare och vistades ofta i de östra stadsdelarna kring järnvägsstationen där han letade tomflaskor. Han var en snygg medelålders man med halvlockigt mörkt hår, mustascher och intensivt blå ögon. Men märkt av sitt missbruk. Det var känt att han gav sig ut tidigt på morgnarna när han inte kunde sova.

Polisutredningen körde fast då vittnen saknades. En utredare gick runt och pratade med stans övriga A-lagare utan att komma någonvart. Ingen kände till att Berndt hade någon fiende som var kapabel att göra honom illa. Den 26 oktober beslöt kriminalkommissarie Tommy Håkansson att lägga ner utredningen. Ett beslut som Berndts anhöriga fann besynnerligt.

I oktober tog Berndts föräldrar, Torvald och Viola Witell, kontakt med Corren och fotografen Mia Karlsvärd och jag åkte hem till dem i Mantorp. Närvarande var också Berndts syster Birgitta Blomberg. Misstron mot de rättsvårdande myndigheterna låg tät som en Lützendimma i det prydliga vardagsrummet.
De pekade på motsägelsefulla uppgifter i utredningen och deklarerade att de inte accepterade förundersökningsledarens slutsatser. De var missnöjda med att utredningen inte startade förrän på tisdagen när händelsen inträffade på lördagen.

De tog fram obduktionsrapporten och visade: ”Tecken på trubbigt våld mot huvudet med överhudsavskrapningar och underhudsblödningar i huvudet och ansiktet, sår i bakhuvudet, skallbrott, blödningar över och under de båda hjärnhinnorna och under spindelvävshinnorna med omfattande skador.

Dödsorsak: Hjärnskador.

Dödssätt: Dödsfallet kan förklaras av olyckshändelse”

Men på slutraden skriver obducenten. ”Annan persons vållande kan ej uteslutas”.

Berndts far fann det otroligt att hans son skulle tillfogat sig själv så många och svåra huvudskador under ett krampanfall.

När jag talade med Tommy Håkansson sa han ”att man varken kan utesluta brott eller olyckshändelse men sammantaget visar utredningsmaterialet att Berndt Witell omkommit på grund av olyckshändelse efter krampanfall. Vi har vänt på varje sten i den här utredningen”.

Det var i varje fall ingen förklaring som familjen Witell accepterade. Relationen mellan polisen och målsägarna var minst sagt frostig.

Några gånger senare den hösten ringde en farbror till Berndt Witell och ville jag att skulle ganska utredningen i detalj och slå sönder den. Jag förklarade att jag varken hade kunskaper eller tid att utföra något sådant. Jag vet inte om han hade Jan Guillous granskning av Keith Söderholms fall i minnet men det är alltid jobbigt att inte leva upp till läsarnas förväntningar.

Nu undrar du kanske vad jag tror själv om Berndts död. Mitt svar är: jag vet inte. Ibland får man acceptera att svaren uteblir på väsentliga frågor.



 
Klipp ur Corren 8 december 2000.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...