Fortsätt till huvudinnehåll

Röda siffror mot blå himmel



Vindkraften lider av baksmälla.

 
Under 2000-talets första år var Mjölby Svartådalen Energi juvelen i kronan bland Mjölby kommuns dotterbolag. Stadiga vinster på 40-50 miljoner per år garanterade ett bra kassaflöde till kommunkassan. MSE tjänade bra pengar på de hel- eller delägda vattenkraftverken som legat i Svartån sedan hundra år.

Under samma period investerade bolaget mycket pengar i vindkraftverk på slätten tillsammans med markägare. Idag kommer över 50 procent av den egna elkraftproduktionen från vindkraft. En unik siffra i jämförelse med andra små kommunägda bolag.

Idag är läget annorlunda. Ingen tjänar pengar på elkraftproduktion. I senaste bokslutet tvingades MSE skriva ner värdet på sina vindkraftanläggningar med 15,1 miljoner kr och i ett huj var två tredjedelare av 2013 års vinst raderad. 2014 års resultat efter finansnettot är dryga 10 miljoner mot 30 miljoner året innan. Någon sådan nedskrivning kan inte jag påminna mig under de 20 år jag var kommunreporter på Corren i Mjölby. Hur alla lantbrukare som satsat pengar i vindkraftverken mår idag kan man bara gissa. Om jag inte alltid hållit mig med ett vårdat språk skulle jag säga att vindkraften lider av svår baksmälla.

Har då det lilla kommunbolaget drabbats av vanskötsel på senare år? Nej, där står inte förklaringen att finna. Hela energimarknaden är i obalans med fallande oljepriser och elpriser. Idag (31 oktober) är spotpriset på den nordiska elbörsen 22,5 öre per kWh. Motsvarande datum 2010 var priset det dubbla, 45 öre. Priset för råolja är hälften jämfört med hösten 2014.

Gjorde då MSE:s ledning ett misstag som gick ”all in” på vindkraften för tio år sedan? Frågan ställs till Klas Gustafsson – numera vice vd på Tekniska Verken – som satt vid rodret under de roliga åren på MSE.

”Var mina beslut rätt eller fel? De var rätt! Men jag vill nog att man väntar en 5-10 år med att utvärdera. Det är långsiktig verksamhet vi talar om”.

Klas säger att det inte går att bygga någon elproduktion med lönsamhet idag. Under andra kvartalet såldes inga nya vindkraftverk i Sverige. Till och med Vattenfalls storskaliga vattenkraft visar röda siffror.

Frågan är om vindkraften blir något annat än en 30-årig parentes i den svenska energihistorien. Observera att Gustafsson inte angav någon bortre tidsgräns för när vinden vänder till lönsamhet.

Gustafsson konstaterar att energimarknaden är i stor omdaning där förutsättningarna förändrats i grunden. Det är en spännande tid där risken finns att gå till historien på samma sätt som Facit och Kodak.
Ett kommunägt aktiebolag på östgötaslätten med 279 miljoner kr i omsättning är naturligtvis bara en liten kugge i detta spel. Jag får nog anledning att återkomma till MSE:s framtid.

Och mitt i allt detta håller MSE på att trimma in ett nytt kraftvärmeverk på Sörby. En nätt investering på 196 miljoner kr.


Några siffror hämtade ur verksamhetsberättelsen 2014:
Under 2013 var nettoomsättningen 230.940.000 kr, resultatet efter finansiella poster 31.963.000 kr och soliditeten 32.9 procent.

Motsvarande siffror för 2014 var 219.424.000, kr, resultatet 10.051.000 kr och soliditeten 28,2 procent.

MSE ägs till 55 procent av Mjölby kommun, av Tekniska Verken till 35 procent och Motala kommun 10 procent.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Greven gav Motala ett gott skratt

Pertti Ylermi Lindgren vände upp och ner på Motala under några händelserika höstdagar i början av 60-talet. Under namnet greve Oxenstierna charmade han stadens societet och lät sig bjudas på middag hos Rotary. I själva verket var han en sol-och-vårare som inte kunde betala hotellräkningen. Motala-Greven förekom i många tidningsartiklar den hösten. Middagen på Rotary var hans ingång till stans socialt etablerade kretsar. Rektor Dahlén på läroverket (nuvarande Zederslundsskolan) bjöd in honom för att hålla morgonsamling i aulan och direktör Näslund på Luxor guidade personligen ”greven” på den stora radio- och TV-fabriken. Avslöjande var lika trivialt som banalt. En kvinnlig hotellportier misstänkte att han skulle smita från notan och kontaktade polisen. ”En karl som går klädd i smoking till vardags är det något skumt med”, resonerade hon. Efter det samtalet förpassades Lindgren till finkan. Pertti Lindgren var en ökänd sol-och-vårare (som bl a utgav sig för att vara gynekolog) och b

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

Båtbyggarna i Råssnäs

Långa händelselösa vinterdagar ger tid för att rota i källare och skåp. I ett väl undangömt kuvert hittade jag några små bilder när min far byggde en ruffad snipa (690 cm lång) på Råssnäsvarvet 1948, samma år som jag föddes. Om inte jag är felunderrättad har väl varvsbyggnaden samma utseende idag. Vid kaffebordet under en paus i arbetet ses fyra män på en bild. Fr v Tage Mogren, Gunnar Hamré, min far Bror Jakobsson och Ernst Johansson även kallad Finn-Johan. Den senare byggde en folkbåt kallad Örnen och som senare hamnade i Vadstenafamiljen Emilssons ägo. Tage Mogren skulle jag själv lära känna ett tjugotal år senare när jag fick anställning på Luxor. Tage var kreditchef på företaget och den som avgjorde om radiohandlarna skulle några varor att handla med. Vår snipa, som kallades Maringann, efter mina tre äldre systrar fick senare sin hemmahamn i Mörtviken. Bilden visar båten med Skepparpinan i bakgrunden, det vill säga den plats där bron nu finns. Farsan byggde också en sjöbod i M