Fortsätt till huvudinnehåll

En gravsten i Vadstena




 I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger.



En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste.


Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918.

Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende.

Dessförinnan hade jag sett den lille mannen flera gånger på Vadstenas gator utan att veta vem han var, men antog att han var en av mentalsjukhusets frigångspatienter. Sommartid gick han klädd i halmhatt och kostym och alltid försedd med en spatserkäpp. Både till utseende och gångsätt påminde han om Charlie Chaplin. För övrigt var det ingen som brydde sig om honom. Vadstenaborna var vana vid frigångspatienter och uppförde sig tolerant.

Varför hamnade då Kroeger på Östergötlands största mentalsjukhus? Historien är minst sagt tragisk och ett stycke svensk kriminalhistoria.

Johannes Kroeger föddes i Riga 1882 men tog sig 1915 till Sverige via Finland. Han sammanlevde med Rosa, en finsk kvinna med vilken han fick tre barn. I Stockholm jobbade han av och till som målare men gjorde från 1915 ett stort antal lägenhetsinbrott företrädesvis bland förmögna människor på Östermalm.  Ett inbrott hos överstelöjtnant Harald Smitt i juli 1917 gick snett. Kroeger gick in i våningen i tron att den var tom men i sovrummet låg överstelöjtnanten och sov. Denne vaknade och gick till attack mot Kroeger med hjälp av en stege. Kroeger sköt för att komma fri och ett skott träffade Smitt i ansiktet. Kroeger greps 14 dagar senare och efter en dags förhör erkände han och visade polisen var han gömt pistol och stöldgods i Lilljansskogen.

Dagen före julafton 1918 dömdes han av Stockholms tingsrätt till döden men fem månader senare omvandlade Svea hovrätt straffet till livstids straffarbete. Han fördes till Långholmen för att avtjäna sitt straff. Sedan följde många år med vistelse i häkten och fängelser i Västervik, Ystad, Karlstad och Jönköping. En nådeansökan 1931 avslogs. Då hade han varit inspärrad i 14 år.

1942 tyckte de svenska myndigheterna att det var dags att söka nåd men Kroeger sätter sig på tvären eftersom den förra blev avslagen. Kroeger är nu 60 år och har varit inspärrad i 25. Han har blivit institutionaliserad som det heter på fackspråket. En ny nådeansökan 1947 motsätter sig Kroeger men situationen löses med hjälp av en omyndigförklaring och ett beslut om tvångsintagning på mentalsjukhus följde. Att han skulle klara sig på egen hand ute i samhället var uteslutet. Att sinnessjukavdelningen på fängelset i Jönköping skulle läggas ner påskyndade beslutet. Den 4 december 1947 anländer Kroeger med bil till Asylen i Vadstena. På Birgittas sjukhus kommer han att tillbringa återstoden av sitt liv.

Gustavssons beskrivning av den påvra miljön på Asylen och dess strikta rutiner är deprimerande. Flera år senare överförs Kroeger till den nybyggda norra delen av sjukhuset.

Kroeger finner sig dock väl tillrätta på sjukhuset. Han promenerar dagligen, tecknar, målar, spelar schack och löser matematiska problem. I Gustavssons bok förekommer flera av hans teckningar. Mot personalen uppträder han artigt och förekommande men nonchalerar övriga patienter. Han anser att han inte har något gemensamt med dem. Han utvecklar vissa bisarra idéer om kosthållning och sovställningar vilket lär vara vanligt när människor vistas alltför länge på institutioner.

90-årsdagen firas den första augusti 1972 med stort kaffekalas. Aftonbladets stort uppslagna reportage har gjort honom till något av en kändis och han får blommor, presenter och telegram i stor mängd. Kroeger fick under de sista åren ett mer aktivt och utåtriktat liv.

Efter 90-årsdagen sviktar hälsan allt mer och han avlider den 2 januari 1974. Dödsorsaken var en cancertumör i urinblåsan. Johannes Kroeger begravs på kyrkogården i Vadstena. Bouppteckningen visar tillgångar på drygt 2 034 kr vilket inte räcker till begravningskostnaderna.

Kommentarer

  1. Mycket intressant!!. Dessutom arbetade jag en kort tid på Asylen.. Tror mej minnas honom också !!! hahha.. Tack för detta mycket givande inslaget Jacob!!

    SvaraRadera
  2. Ja, vilket märkligt människoöde. Undrar hur många liknande öden som passerat genom BS portar?

    /jacob

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

Sanning i Motala är ett dåligt skämt i Mjölby

V ad ska vi ha ett stationshus från 1800-talet till? Frågan är aktuellt i Motala där min f d kollega Per Olsson köpt Motala Verkstads stationshus, granne med gamla Texas. Per köpte fastigheten förra året och hade väl då inga klara idéer vad huset ska användas till. Så fick han en förfrågan om att hyra ut till närbelägna Pizzaverkstan som är i behov av större lokaler och Per skickade in en ansökan om bygglov. I den ansökte han om ändrat användningsområde från föreningslokal till restaurang. Men han blev nekad. Ett av argumenten var att stationshuset ligger för nära spåret.   20 meters avstånd mellan restaurang och spåret i Sya. Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Caroline Unéus (M) tvår sina händer och skyller på rigid lagstiftning. Hon tycks för övrigt tro att landets lagar stiftas i Östergötland om man ska tro dagens artikel i Corren och MVT. Sista ordet är inte sagt. Enligt Corren kommer Per att skicka ett överklagande till Länsstyrelsen. Jag önskar honom lycka till. ...