Fortsätt till huvudinnehåll

Varning: Ingen läsning för normala människor



OBS! Detta är för golfnördar. Ni övriga, normalt funtade kan bläddra vidare.

Ta en titt på bilden ovanför. En 36 år gammal trotjänare som jag plockade fram ur förrådet häromdagen. En Ping Y-blade som jag köpte i shopen på Vadstena GK. 

Jag är osäker på inköpsdatum men av någon anledning har jag fastnat för 1976 eller -86. För att vara riktigt säker mejlade jag Pings svenska generalagent och frågade när denna modell var ny. Svaret var mitten av 70-talet och den tillverkades i fabriken i Phoenix, Arizona. På bladets baksida finns siffrorna 85029 som jag trodde var ett produktnummer men fick svaret att det är postnumret till Phoenix. Det är en upplysning som jag aldrig kommer att glömma för så fungerar min arma hjärna.

Ping har varit en föregångare inom klubbutveckling och var de första att utveckla tå-häl-principen, först för putters och sedan för järnklubbor. Övriga tillverkare har följt efter. Jag har inte haft framme den många gånger sedan pensioneringen i början av 80-talet men häromdagen var det dags när jag besökte Vretas korthålsbana. Och den svek mig inte. En treputt på 12 hål men åtskilligt fler enputtar.Så här med facit i hand begriper jag inte varför jag köpt nya putters under åren. Jag tror till och med att originalgreppet sitter kvar.

Funderar på om jag har några andra ägodelar som är 36 år gamla men blir svaret skyldig. År 1976 körde jag en Volkswagen Golf (skratta inte) och den har förmodligen gått till de sälla jaktmarkerna för länge sedan. 1988 köpte jag ett set Tommy Armour T-line som jag behöll till år 2000. Järnklubborna kan jag sakna än idag men drivern kom jag aldrig överens med. Den sålde jag till Göran Palmqvist i systemkön en fredagseftermiddag och vips uppgraderades mitt inköp av en flaska rödvin till en putte whisky. Kom sen inte och säg att idrott och alkohol inte hör ihop.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...