Häromdagen hamnade jag på stans bästa frisersalong
för att hämta barnbarnet. På bordet låg den vanliga samlingen av tidningar. En
färggrann tidning gjorde mig nyfiken. Det var en ovanlig tidskrift för förutom
annonser för olika hårvårdsprodukter bestod den endast av många små bilder på
festklädda människor. Enda texten var bildtexter på engelska eller franska. De
medelålders männen bar smoking eller mörk kostym och kvinnorna eleganta
aftonklänningar. Jag förmodar att det var branschens storheter som kliade
varandra på ryggen och överlämnade olika former av priser. 90 procent av männen
var flintis som jag. En ödets ironi att
inte ens frisörerna undkommer detta öde.
I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...
Kommentarer
Skicka en kommentar