I Gefle Dagblad läser jag en insändare som gör mig ledsen och förbannad. En ledsen f d hockeymorsa beskriver hur hennes åttaårige son petats ur sitt lag. Samma killar han spelat ihop med sedan fyra års ålder. Pojken har inte varit någon stjärna men han haft kul, vilket är det viktigaste.
Hans lag har valt att gå upp en högre serie och man valde då att toppa laget. Några veckor senare får föräldrarna veta att han är petad ur laget. Ledarna skyller på att han inte har de rätta grunderna. Pojken har särskilt glatt sig åt en cupturnering nästa veckoslut men nu lär väl de nyinköpta skridskorna förbli oanvända.
Den starkaste passusen i den välskrivna insändaren lyder:
”Jag hoppas att ni kan sova gott om nätterna som tagit glädjen över idrotten för min son. Det kommer inte vi att göra för vi kommer att behöva trösta vår son som än en gång kommer att gråta sig till sömns då han tvingas sluta att spela med ”sitt” lag.
Hur tror ni detta kommer att kännas för honom? Vilka törnar kommer det här att ge hans självförtroende?”
Redaktionen skickar fotograf och reporter till Valbo HC:s träning med tioårslaget. (Det framgår dock inte klart om Valbo är den utpekade föreningen). ”O nej, då, petningar sysslar vi inte med här. Toppningar är ett okänt begrepp. Det viktigaste är att ha kul.” Klubben mobiliserar en idrottskändis, Gefle IF:s målvakt Mattias Hugosson, som intygar att det är sunda värderingar som gäller i Valbo.
Vem ska man tro på? Det är som att bevista en rättegång där ord står mot ord. Jag väljer att tro på den ledsna mamman vars berättelse bär det självupplevdas prägel. Hon har ingen anledning att dikta ihop falska anklagelser. Föreningens försäkringar i reportaget är inget värda. Vad ska en föreningsledare göra när han konfronteras med en reporter. Dra ner byxorna och skäms?
Insändaren är den mest lästa i GD denna vecka och flera kommentatorer har liknande erfarenheter och pekar ut just Valbo som syndare. Valbo toppar gärna laget.
Att göra sig av med inte fullt så duktiga åttaåringar kan vara ett skott i foten även för en förening med elitambitioner. Den sämsta åttaåringen kan vara den skickligaste 15-åringen om några år. Jag skulle tro att det här problemet inte är begränsat till Gävle.
Ivar Lo-Johansson skrev redan på 1930-talet boken ”Jag tvivlar på idrotten”. Det händer att jag också gör det.
Kommentarer
Skicka en kommentar