Vi skålar i knoppöl

Vet du vad knoppöl är? Nej, det visste inte jag heller förrän i onsdags. Då var jag och intervjuade en man som är rutinerad dykare. En bra bit in i intervjun hämtade han en back med bruna ölflaskor som han hittat under sina många dykningar utmed Sveriges kuster och insjöar. Han förklarade att flaskorna var etthundra år gamla eller mer och att han s a s fått hobbyn på köpet som dykare.

Fotografen Daniel Bennelid var lika okunnig som jag så jag behövde inte känna mig ensam.

På köpet fick vi en lektion om ölflaskans utveckling och den industriella utvecklingen vilket var nödvändigt för att kunna bruka tappningsmaskiner på bryggerierna. Fram till 1880 var flaskorna handblåsta. I sällsynta fall finns innehållet kvar i flaskorna men att dricka den är inte tillrådligt. Öl är en färskvara. Mitt intervjuoffer hade gjort misstaget att öppna en sådan och innehållet sprutade över tak och väggar. Lukten av sur mäsk satt kvar i fyra veckor i badrummet.

Anledningen till att det finns så många dumpade flaskor på sjöbottnarna är att förr i tiden hade varje samhälle sitt lokala bryggeri. Sällsynta flaskor är samlarobjekt och kan kosta upp till ett par tusen kronor.

Flaskorna är tillverkade i 1 liter, 2/3 eller 1/3 liter. Det är alltså ingen tillfällighet att 33 cl är den vanligaste storleken på öl- eller läskflaskor idag.

Jag är 63 år gammal och trodde jag kände till det mesta men knoppölen var obekant för mig. Det är väl det som är tjusningen med att vara journalist. Varje dag lär man sig något nytt.

Wikipedia om knoppöl:

Knoppflaska, knoppölflaska, Stockholmsflaskan, pilsnerflaskan eller den svenska ölflaskan av glas var en returglasflaska, och världens första standardflaska.
Långt in på 1800-talet distribuerades och såldes öl huvudsakligen i lösvikt på kaggar och träfat. Med ölbryggeriernas expansion under 1800-talets senare del slog ölflaskan av glas igenom. Innan den enhetliga flaskmodellen infördes på 1880-talet fanns det en mängd olika modeller, de kunde likna rehnvinsflaskor eller bourgogneflaskor, även stenkrus från Höganäs användes.
För att kunna nyttja maskinella tappningsanordningar uppstod behovet av en enhetlig flaska, som kunde användas av alla bryggerier i landet och som kunde återanvändas gång på gång. Den nya ölflaskan konstruerades av bryggaren Anders Bjurholm och korkfabrikanten Emil Boethius och antogs 1884 av Stockholms bryggareförening som standardflaska. Stockholmsflaskan, som den också kallades, blev då världens första standardflaska. Den tillverkades i tre olika volymer, 2/3, 1/3 och 1/6 liter, de kallades helan, halvan och kvarten. Glasen märktes med glashyttans signatur, H stod för Hammar, L för Liljedahl, Å för Årnäs och S för Sund.
Flaskan hade en kraftig glassvulst högst upp (därav namnet knoppflaska) och förslöts med en kork. Förslutningen med kork var dock inte helt pålitlig, korken kunde skjutas ut om innehållet blev för varmt och därför ersattes korken i början av 1930-talet med en kapsyl av aluminium. Samtidigt försvann även den knoppformade mynningen. På 1930-talet kom den kvadratiska ölbacken av trä med plats för 25 flaskor och 1949 byttes det bruna glaset mot grönt.