Han heter Alexander

Treåringen är öppen, nyfiken och vetgirig. Han står tätt intill mormor när hon lagar födelsedagsmiddag. Handen på mormors rygg; vad är det, varför gör du så och tycker morfar om det här? Han prövar att vispa moset efter viss tvekan för han tycker inte om det höga ljudet.

”Vad gör du nu, frågar han mormor.”

”Jag ska steka kött.”

”Vad många köttar. Men potatisen (Hasselbackare) tycker jag inte om. Den är smutsig”.

Med jämna mellanrum lämnar han köket för att kolla vad mamma och pappa, Mats, Linda, Agnes och morfar har för sig. Morfar får inte somna framför teven.

Hoppas han behåller denna nyfikenhet och upptäckarglädje när han börjar skolan om några år. Annars vill han helst efterlikna pappa. Han bär snickarbyxor och dito bälte med hammare i hällan och en gul plasthjälm. Han frågar dagisfröken hur många cirkelsågar och sticksågar hon äger. Vad hon än svarar har pappa fler. Tillsammans med morfar går han igenom Youtubes utbud av stora och små hjullastare, caterpillar och grävskopor. När han får en tumstock bryter han av den i varje led. Varför, frågar vi? ”Ja, men då har jag fler stockar”, svarar han med treåringens självklara logik. Alla mått är 67.

När han är på besök i Mjölby inspekterar han bärgningsbilarna. Han är snabb som en iller och morfar är på helspänn vid promenaden på den starkt trafikerade Kungsvägen.

Han charmar alla vuxna han möter. Vi, hans morföräldrar, jämför med modern i samma ålder och hittar stora likheter. Men vi är ju inga objektiva observatörer.

Han heter Alexander. Vi älskar honom gränslöst.