Fortsätt till huvudinnehåll

Vem ordnar soppköerna?





Är du 50 plus och börjar så smått blicka mot pensionen efter ett hektiskt arbetsliv? Då ska du inte läsa Joel Dahlbergs bok Pensionsbluffen (Ordfront) för då riskerar du att sova dåligt om nätterna. Om du inte samlat ordentligt i ladorna under de aktiva åren kan du inte räkna med en pensionstillvaro med guldkant.

Det nuvarande pensionssystemet sjösattes 1994 men redan nu börjar fogarna brista, enligt Dahlberg som vridit och vänt på pensionssystemet, intervjuat politiker och tjänstemän. Han kritiserar självgoda politiker som tror att de uppfunnit ett tekniskt perfekt pensionssystem som sköter sig själv utan inblandning av politik.

För det första är systemet underfinansierat från början. Personer födda på 50- och 60-talen blir de stora förlorarna men det märker de inte förrän de ska börja leva på sin pension. Äldre pensionärer som jag (född-48) klarar sig bättre för vi får en del av vår pension enligt det gamla ATP-systemet.

Det nya pensionssystemet ska gynna den som arbetar och särskilt den som arbetar länge, men Dahlberg visar genom räkneexempel att så är inte fallet. En person som arbetar 40 år och med en lön på 25 000 under arbetslivets åtta sista år hamna strax under 50 procent av slutinkomsten.

En jämförelse med en annan person som aldrig arbetat visar smått chockerande resultat. Garantipensionen för en ogift person är 7 810 kronor. Maximalt bostadstillägg är 4 650 kr per månad vilket ger 12 460 kr i månaden vilket är mer än vad vår arbetande vän i exemplet ovan får. Han kan trots alla års inbetalda avgifter i systemet inte räkna med att han får en högre pension än den som inte betalat in ett öre i systemet.

Problemet i ett nötskal är att det är för få som arbetar och för många pensionärer. Antalet äldre växer lavinartat (Nuders köttberg) men de yngre blir inte särskilt fler, vilket leder till att varje yrkesverksam person har fler att försörja och så kommer det att se ut fram till 2040. Det är i detta ljus man ska se Reinfeldts valhänta försök att få oss att arbeta längre men han saknar den pedagogiska förmågan att förklara de bakomliggande faktorerna i pensionssystemet.

Premiepensionerna då, de som enligt förhandsprognoserna ska utgöra grädden på moset? Dahlberg konstaterar att premiepensionen inte alls bidragit till att höja våra pensioner, det är istället tvärtom. De enda som hittills tjänat på reformen är finansbranschen. Och då ligger ändå de riktiga feta åren för bankerna framför dem.

Dahlberg ger inte mycket för innehållet i de omtalade orange kuverten heller. Det är enbart prognoser som bygger på ett antal antaganden som ingen med säkerhet vet kommer att uppfyllas. Myndigheterna och politikerna sprider en luddig propaganda vars huvudpunkter inte håller för en kritisk granskning. När 60-talisterna får bristerna klara för sig kommer pensionsfrågan att explodera i knät på politikerna.

Dahlbergs bok är inte lättillgänglig men angelägen. Vilket studieförbund med folkbildarambitioner arrangerar studiecirklar i ämnet med Pensionsbluffen som kurslitteratur? Väl så viktigt som kurser i makramé och matlagning. Ett plus för ordlistan i slutet.

Men en liten besvikelse är boken trots allt. Jag hade väntat mig en sammanfattning över huvudpunkterna i slutet men då backar Dahlberg hem och blir placeringsrådgivare i stället, med 60 sidor listor över fonder för den premiepension han nyss slagit fast är ett alltför illa konstruerat lotteri.

En fråga har slagit rot i mitt huvud. Vem ordnar soppköerna på Kungsvägen om tio år?

Joel Dahlberg har varit ekonomijournalist i 20 år och anställd på Svenska Dagbladet. Han har tidigare jobbat på Dagens Industri, Dagens Nyheter och ekonomisajten E 24. Han har tidigare skrivit boken Bankbluffen.

De fyra borgerliga partierna och socialdemokraterna beslutade om pensionssystemet för 20 år sedan. En gedigen riksdagsmajoritet alltså. Det finns alltså ingen anledning att hänga ut den nuvarande regeringen som boven i dramat.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

Mordet på Lagmansgatan

Det var i fönstret närmast dörren knivmannen tog sig in. S omliga händelser i vardagslunken för en tidningsreporter etsar sig fast i minnet. Som det mord som inträffade på Lagmansgatan i Mjölby för drygt 30 år sedan. Mordet ägde rum en ljummen torsdagskväll i september 1983 i ett hus granne med Vasaskolan. En medelålders kvinna och hennes manliga sällskap tittade på Sportnytt och fyllde i veckans V 65-kupong. Vardagsfriden bröts när en man klättrade in genom det halvöppna, lågt belägna fönstret beväpnad med en brödkniv. Kvinnan och mannen flydde ut på gården där kvinnan blev upphunnen och nerstucken med flera knivhugg. Hennes sällskap flydde åt ett annat håll och larmade polisen. Kvinnan förblödde av sina skador. Knivmannen och kvinnan hade tidigare haft en relation men kvinnan hade avbrutit förhållandet, okänt av vilket skäl. Det blev inget spaningsmord utan polisen grep mannen vid Svartån i centrala Mjölby ett par timmar senare. Han hade på sig något som verkade

Vifolkavallen förblir Vifolkavallen?

För två år sedan gjorde Mjölby AI en förfrågan hos Kultur- och fritidsnämnden om möjligheten satt sälja arenanamnet till en kommersiell sponsor. Nämnden var positiv till detta men ställde upp en rad villkor, bland annat att Vifolkavallsområdet inte fick försvinna som begrepp i stadsbilden. Enligt förvaltningschefen Ulf Johansson har inte MAI hört av sig sedan dess och han förmodar att ärendet runnit ut i sanden. Så är det inte riktigt om man ska tro MAI:s ordförande Sven Montelius. Han svarar så här på ett mejl: ”Vi är väldigt glada och tacksamma över att ha fått möjligheten till detta och vi har under arbetat för att få till detta. Vi har ännu inte lyckats men var nu i vår nära att knyta ihop säcken med en partner. Som du förstår så är det inte vilken partner som helst som kan ta sig an den nivå av partnerskap som vi tänker oss med att sälja arenanamnet, det handlar även mycket om timing och att arbeta in konceptet under en längre tid. Vi är fortsatt optimistiska och tror att vi kom