Fortsätt till huvudinnehåll

Kommunen får Svarte Petter



Igår kväll valde jag bort hockeyn för Uppdrag Granskning. Och det var ett val jag inte ångrade. Det var en fröjd att se och höra hur den väl pålästa reportern Sophia Djibaridis läxade upp Götenes ledande kommunpolitiker som upphandlingsregler och kommunallagen.

Historien om Götenes medeltida värld och äventyrspark är en provkarta på vad som kan gå snett när en kommun beslutar sig för att gå i clinch med den nyckfulla och ombytliga nöjesvärlden.

Glädjekalkyler, överskattade intäktsmöjligheter, brott mot upphandlingslagen, missade bygglov, byggkaos, oklara ägarförhållanden, svågerpolitik, bokföringstrubbel och skenande kostnader. Samt ett farsartat inslag om en älg som gick och dog i Falköping. Kostnad, en halv miljon. Inte oväntat var också Bert Karlsson inblandad i detta västgötska äventyrsprojekt från sommaren 2010.

En bakgrund. Götene kommun (13 000 invånare) sökte en plats på turistkartan. Ett tillfälle yppade sig när filmbolaget ville sälja rekvisita efter inspelningen av filmen om Arn. Kommunen slog till. Enligt en kommunal förstudie skulle en insats på sju miljoner kr räcka innan parken var redo att ta emot de första besökarna. När Djibaridis summerade äventyret var de samlade kostnaderna uppe i nästan 100 miljoner kr. UG hävdar att förstudien manipulerats.

Efter fyra år med publikfiaskon och accelererande förluster valde kommunen att slå igen parken i somras. Men kostnaderna tickar på ändå. Fast parken är stängd kostar den fyra miljoner kr årligen varav 800 000 kr i hyra för en äventyrsborg som Bert Karlsson lät uppföra 2010. Detta hyresavtal löper i 20 år.

En oppositionell politiker sammanfattade ärendet så här: ”Böckerna om Arn skapade ett intresse för bygden och vi hade mycket turister här. När filmen var klar var intresset redan på nedåtgående. Satsningen på den här typen av turism kom flera år försent”.

Andra Götenebor var mer rakt på sak: ”Gör parkeringsplats av nöjesfältet”, sa en tillfrågad.

När den kommunala världen möter näringslivet i gemensamma satsningar brukar spelet sluta med att kommunen sitter med Svarte Petter på hand.

Finns det liknande exempel på vår sida av Vättern? Ja, Norrköpings kommuns ägande av Kolmårdens djurpark har inte varit helt problemfritt under åren men det som jag följde på nära håll var Trolle Hatt i Ödeshög på 80-talet. Inomhustivolit gick i konkurs och dess ägare försattes i personlig konkurs liksom ett tiotal butiker. Kommunen förlorade inga stora summor men Stora Åby Sparbank förlorade mycket pengar och fick ge upp sin självständighet. Det var inte bara en misslyckad satsning att placera Ödeshög på kartan utan det förekom också mänskliga tragedier. En israelisk ”miljardär”, Arie Even, hade stora planer för Bona norr om Motala på 90-talet. Det slutade med konkurs men kommunen kom tämligen helskinnad undan.

Mjölby kommun har avhållit sig från liknande finansiella äventyr. Sett i detta perspektiv är 123 000 kr till en potatis i glasfiber en försumbar kostnad.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.