Fortsätt till huvudinnehåll

Grisbondens snabba tillfrisknande



Vad är det som har hänt? För ett år sedan låg hela svenska grisuppfödningen för bilan och framtidstron var låg. Många gårdar var konkursmässiga och grisproducenterna klagade över konkurrens av billig dansk fläskfilé från grisar vilka var uppfödda under sämre betingelser än de svenska.

Ett år senare visar den årliga lantbruksbarometern att griskött är den del av lantbruket som mår bäst! 77 procent av dess bönder tror på en god eller ganska god lönsamhet under året. Varför denna radikala förändring ägt rum finns ingen förklaring till i det pressmeddelande LRF skickat ut. Bara att priserna blivit bättre. För vem? Konsumenterna?

Länets största tidning har alltid bevakat lantbruksnäringen bättre än någon annan del av näringslivet, och när årets lantbruksbarometer presenterades hos ett ungt lantbrukarpar på Alvastra Kungsgård utanför Ödeshög fanns tidningen på plats. Men Corren har inte heller någon förklaring till att smilbanden på svenska grisbönder numera pekar uppåt.

Om det svenska lantbruket är en bransch med regelbundet återkommande kriser så fungerar dess informationsavdelning desto bättre. När en sådan rapport presenteras för pressen är platsen inte en tråkig konferenslokal utan en gård med kor, hästar, får och höns. Fotograferna måste få sitt så att rapporten får en framträdande plats i tidningen, det har man begripit.

Jag börjar misstänka att LRF är en effektiv lobbyorganisation som planterar kampanjer hos medierna. För ett år sedan klagade alltså grisproducenterna sin nöd och för ett halvår sedan var det mjölkproducenternas bristande lönsamhet som stod i rampljuset. Vilken är nästa krisbransch? Ägg?

Risken finns förstås att läsarna tröttnar på larmrapporterna och noterar artiklarna med en trött axelryckning.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...