Fortsätt till huvudinnehåll

Grisbondens snabba tillfrisknande



Vad är det som har hänt? För ett år sedan låg hela svenska grisuppfödningen för bilan och framtidstron var låg. Många gårdar var konkursmässiga och grisproducenterna klagade över konkurrens av billig dansk fläskfilé från grisar vilka var uppfödda under sämre betingelser än de svenska.

Ett år senare visar den årliga lantbruksbarometern att griskött är den del av lantbruket som mår bäst! 77 procent av dess bönder tror på en god eller ganska god lönsamhet under året. Varför denna radikala förändring ägt rum finns ingen förklaring till i det pressmeddelande LRF skickat ut. Bara att priserna blivit bättre. För vem? Konsumenterna?

Länets största tidning har alltid bevakat lantbruksnäringen bättre än någon annan del av näringslivet, och när årets lantbruksbarometer presenterades hos ett ungt lantbrukarpar på Alvastra Kungsgård utanför Ödeshög fanns tidningen på plats. Men Corren har inte heller någon förklaring till att smilbanden på svenska grisbönder numera pekar uppåt.

Om det svenska lantbruket är en bransch med regelbundet återkommande kriser så fungerar dess informationsavdelning desto bättre. När en sådan rapport presenteras för pressen är platsen inte en tråkig konferenslokal utan en gård med kor, hästar, får och höns. Fotograferna måste få sitt så att rapporten får en framträdande plats i tidningen, det har man begripit.

Jag börjar misstänka att LRF är en effektiv lobbyorganisation som planterar kampanjer hos medierna. För ett år sedan klagade alltså grisproducenterna sin nöd och för ett halvår sedan var det mjölkproducenternas bristande lönsamhet som stod i rampljuset. Vilken är nästa krisbransch? Ägg?

Risken finns förstås att läsarna tröttnar på larmrapporterna och noterar artiklarna med en trött axelryckning.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.