Fortsätt till huvudinnehåll

Ska ni ta ut lysning?





 Förklaring överflödig. Tranås store son.

Dagens utflykt går tre mil söderut till Tranås. Tranås har inte fastnat i galleriaträsket utan fortsatt med en 300 meter lång utomhusgalleria på Storgatan. Här saknas ingen bransch och pensionspengarna bränner i fickan.

En väl vald vårvinterdag för en utflykt. Strålande sol och t o m vinden var uthärdlig. Frugan kilar ut och in i affärer och jag passar på att bryna (nåja) mitt vinterbleka fejs i solen.

I Märtas hembageri luktar det himmelskt. Två Windsorbröd, tack, tack. ”I morse hade jag 22 minus”, upplyser den vänliga damen bakom disken. Och vi som bara kunde kontra med 13 i Degdala. Det finns en stillsam vänlighet och intimitet i Tranås som tilltalar mig. Är det dialekten?

Vid Statt står det klart varifrån Mjölby fått idén till gångfartsområdet på Kanikeplan. Statyn av Ove Fundin är ett givet blickfång. ”Tarrget” saknar försäljare idag. Inga köp av mandelkremlor alltså.

 Gångfartsområdet vid Statt och torget.

Men även solen har sina fläckar. Hittar minst tre stora butikslokaler som står tomma och så var inte fallet vid mitt förra besök. Vid Badhotellet tar det roliga slut och vi vänder norrut igen. Ni som kan er Fritiof Nilsson Piraten vet att hotellet var platsen för en av hans bästa noveller.

Rundade av med köp av Hugos isterband på ICA. Bakom oss i kassakön stod en kändis. Wilander, nej, inte Mats utan bossan hanses, Andess, kommunalrådet.

Fritiof Nilsson Piraten drev advokatpraktik på Storgatan i Tranås 1921-31. Följande historia har hans sekreterare berättat. Piraten satt och spanade ut när han fick syn på en bonde som kom ledandes en kviga. Piraten hade tidigare försvarat bonden för tidelag med en ko. Piraten drog ner fönstret, lutade sig ut och frågade: ”Ska ni ta ut lysning?”

Nu stänger vi barnförbjudna avdelningen för i dag. Hej då.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.