Fortsätt till huvudinnehåll

Hon knyter upp svansen på kommunalråden



Låt mig göra klart att jag gillar ishockey; farten, tacklingarna, dragningarna och backskott i krysset från blå. Att höra nyslipade skridskor på nyspolad is kan vara en sensuell upplevelse. Till och med käftandet mellan adrenalinstinna spelare i båsen kan vara underhållande.

Spelet utövas på en begränsad yta och gör sig bra i TV. Det var för övrigt televisionens förtjänst att sporten växte sig stor och tog sig in i de svenska vardagsrummen på 60-talet.

Men elitishockey idag är också stora pengar, orimliga löner till småpojkar, dyrbara arenabyggen, konstiga aktieaffärer, pantsättande av aktier och finansiella rekonstruktioner. När affärerna tar sådana orimliga proportioner som i Leksand blir jag bara trött. Ni som såg Uppdrag Granskning i går kväll förstår vad jag menar.

Hur kan det bli så här? Under min tid som anställd på Luxor för många år sedan gjorde jag många besök på orten och tror att jag har en del av svaret. Ishockeyn är verkligen religion i Leksand och kommunens generösa behandling mot hockeyföreningen är ett resultat av ömsesidiga beroenden. En kommunstyrelseledamot är också ledamot av LIF:s styrelse, en annan driver företag och har affärer med föreningen. Ordet jäv tycks inte bekymra någon kommunpolitiker. Och alla, oavsett partitillhörighet, deltar i dansen kring guldkalven. Ishockeyn spelar samma roll för Leksand som religionen för en småföretagare i Gnosjö.

Det önskvärda målet, LIF:s återkomst till elitserien, tycks dröja om det någonsin blir verklighet.

Sofia Djiobaridis är min nya journalistfavorit. Väl påläst, envis och ihärdig ställer hon kommunchefer och kommunalråd mot väggen. Vi har tidigare i vinter sett henne knyta upp svansen på kommunalråd och kommunchef i Götene kommun och Leksands motsvarigheter, Ulrika Liljeberg och Göran Wigert, klarade sig inte bättre. Ulrika Liljeberg, åklagare i det civila, skyllde på kommunjuristen i fallet med de pantsatta aktierna och kommunchefen tvingades till långa pauser innan han överhuvudtaget kunde svara. De svar han gav var föga övertygande. Jakten på basfastigheten (164 kvm trottoar) och dess bifastighet (campinganläggningen) var komisk.

När kommuner tvingas till gemensamma affärer med föreningar eller företag blir det ofta kommunen som blir sittande med Svarte Petter. Jag har sett det i mindre skala i Ödeshög. Motala, Mjölby och ett par kommuner i Västsverige. Det är i regel de små kommunerna som går på de stora blåsningarna. Men pengarullningen med Leksands skattepengar trotsar all beskrivning.

Jag går in på nätet och kollar vad Dalatidningarna skriver idag. Dala-Demokraten berättar om några år av stridigheter i LIF:s styrelse med direktörsbyten och sportchefsbyten där storsponsorn P-O Ejendahl spelade en ledande roll. Detta har inte framkommit tidigare. När krubban är tom bits hästarna.

Falu-Kuriren har en intervju med Göran Wigert som säger att LIF inte berättade hela sanningen om den dåliga ekonomin 2011 när de kom till kommunen, klagade sin nöd och fick ett bidrag på totalt fem miljoner kr under fem år.

Bloggaren Dan Persson på Idrottens Affärer kallar Leksands förfarande för kommunal dopning.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.