Fortsätt till huvudinnehåll

"Alex kiosk försvann idag"

I april 2013 fick jag ett kortfattat meddelande från Lalle Karlsson i Motala. ”Alex kiosk försvann idag”. En epok har gått i graven på Storgatan.

Alex kiosk hade ett speciellt förhållande till mig och mina kompisar som växte upp på Storgatan på 50- och 60-talen. Där lade undertecknad, Lill-Leif, Stor-Leif, Skepparn, Nisse och Bullen grunden för framtida tandläkarbesök hos fru Strömberg på Norra skolan. Vi styrkte oss med läsk, salt lakrits och kokosbullar i kiosken mellan fotbollsmatcherna. . Det hände också att vi städade framför kiosken och att farbror Alex betalade oss med en chokladbit eller en glasspinne. Kiosken var onekligen strategiskt belägen vid Norra IP och mittemot mitt hem på 21 A. Jag kunde se på fotboll från köksfönstret samtidigt som jag höll ett öga på kommersen vid kiosken.

Kiosken var en viktig provianteringsstation när vi cyklade mellan Norra, Z-parken, IFK:s plan och Idrottsparken. Alltid var det match någonstans.

Myten säger att kiosken var nära att inte bli så långlivad. Någon gång på 50-talet, när gatans stenar byttes ut mot modern asfalt, fick gatans busfrö igång en anläggningsmaskin som styrdes mot kiosken med skopan höjd. Sven Byström i 21 A, som var snabb i fötterna efter flera år i Degerfors reservlag, sprintade ut och lyckades avvärja en hotande demolering. Fordonet med skopa stannade ett par meter från kioskväggen.

Det sägs att kiosken var en strålande affär för ägaren och att han hade ”plenty of dalers” i madrassen. Jag vet inte om det är sant men det var gott om kunder som stannade till i parkeringsfickan.

Kiosken var förknippad med de fotbollsmatcher som spelades på Norra Ip som var hemmaplan för Starka Viljor och Lemunda. Ägarens son, Leif ”Gubben” Alex var skyttekung i Zeros och farsan höll egentligen på de gröntröjade men höll god min inför alla Starkaiter och Lemundaiter. Allt för affärerna förstås.

Åren går men kärleken till fotboll och salt lakrits består. I många år hade jag drömmen att åka till Storgatan en ljummen försommardag, köpa Trocadero i kiosken och lyssna till det vackra ljudet av domarens visselpipa, men det blev aldrig av.

Att kiosken skulle gå i graven var ingen högoddsare. Förra gången jag besökte kvarteren förstod jag att det var många år sedan någon kastade upp fem Dixiekola på den disken.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vallastaden, Svartå strand och Kungsvalla

"Riv och bygg nytt"

Inga nyheter är goda nyheter