Fortsätt till huvudinnehåll

"Alex kiosk försvann idag"

I april 2013 fick jag ett kortfattat meddelande från Lalle Karlsson i Motala. ”Alex kiosk försvann idag”. En epok har gått i graven på Storgatan.

Alex kiosk hade ett speciellt förhållande till mig och mina kompisar som växte upp på Storgatan på 50- och 60-talen. Där lade undertecknad, Lill-Leif, Stor-Leif, Skepparn, Nisse och Bullen grunden för framtida tandläkarbesök hos fru Strömberg på Norra skolan. Vi styrkte oss med läsk, salt lakrits och kokosbullar i kiosken mellan fotbollsmatcherna. . Det hände också att vi städade framför kiosken och att farbror Alex betalade oss med en chokladbit eller en glasspinne. Kiosken var onekligen strategiskt belägen vid Norra IP och mittemot mitt hem på 21 A. Jag kunde se på fotboll från köksfönstret samtidigt som jag höll ett öga på kommersen vid kiosken.

Kiosken var en viktig provianteringsstation när vi cyklade mellan Norra, Z-parken, IFK:s plan och Idrottsparken. Alltid var det match någonstans.

Myten säger att kiosken var nära att inte bli så långlivad. Någon gång på 50-talet, när gatans stenar byttes ut mot modern asfalt, fick gatans busfrö igång en anläggningsmaskin som styrdes mot kiosken med skopan höjd. Sven Byström i 21 A, som var snabb i fötterna efter flera år i Degerfors reservlag, sprintade ut och lyckades avvärja en hotande demolering. Fordonet med skopa stannade ett par meter från kioskväggen.

Det sägs att kiosken var en strålande affär för ägaren och att han hade ”plenty of dalers” i madrassen. Jag vet inte om det är sant men det var gott om kunder som stannade till i parkeringsfickan.

Kiosken var förknippad med de fotbollsmatcher som spelades på Norra Ip som var hemmaplan för Starka Viljor och Lemunda. Ägarens son, Leif ”Gubben” Alex var skyttekung i Zeros och farsan höll egentligen på de gröntröjade men höll god min inför alla Starkaiter och Lemundaiter. Allt för affärerna förstås.

Åren går men kärleken till fotboll och salt lakrits består. I många år hade jag drömmen att åka till Storgatan en ljummen försommardag, köpa Trocadero i kiosken och lyssna till det vackra ljudet av domarens visselpipa, men det blev aldrig av.

Att kiosken skulle gå i graven var ingen högoddsare. Förra gången jag besökte kvarteren förstod jag att det var många år sedan någon kastade upp fem Dixiekola på den disken.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.