"Alex kiosk försvann idag"

I april 2013 fick jag ett kortfattat meddelande från Lalle Karlsson i Motala. ”Alex kiosk försvann idag”. En epok har gått i graven på Storgatan.

Alex kiosk hade ett speciellt förhållande till mig och mina kompisar som växte upp på Storgatan på 50- och 60-talen. Där lade undertecknad, Lill-Leif, Stor-Leif, Skepparn, Nisse och Bullen grunden för framtida tandläkarbesök hos fru Strömberg på Norra skolan. Vi styrkte oss med läsk, salt lakrits och kokosbullar i kiosken mellan fotbollsmatcherna. . Det hände också att vi städade framför kiosken och att farbror Alex betalade oss med en chokladbit eller en glasspinne. Kiosken var onekligen strategiskt belägen vid Norra IP och mittemot mitt hem på 21 A. Jag kunde se på fotboll från köksfönstret samtidigt som jag höll ett öga på kommersen vid kiosken.

Kiosken var en viktig provianteringsstation när vi cyklade mellan Norra, Z-parken, IFK:s plan och Idrottsparken. Alltid var det match någonstans.

Myten säger att kiosken var nära att inte bli så långlivad. Någon gång på 50-talet, när gatans stenar byttes ut mot modern asfalt, fick gatans busfrö igång en anläggningsmaskin som styrdes mot kiosken med skopan höjd. Sven Byström i 21 A, som var snabb i fötterna efter flera år i Degerfors reservlag, sprintade ut och lyckades avvärja en hotande demolering. Fordonet med skopa stannade ett par meter från kioskväggen.

Det sägs att kiosken var en strålande affär för ägaren och att han hade ”plenty of dalers” i madrassen. Jag vet inte om det är sant men det var gott om kunder som stannade till i parkeringsfickan.

Kiosken var förknippad med de fotbollsmatcher som spelades på Norra Ip som var hemmaplan för Starka Viljor och Lemunda. Ägarens son, Leif ”Gubben” Alex var skyttekung i Zeros och farsan höll egentligen på de gröntröjade men höll god min inför alla Starkaiter och Lemundaiter. Allt för affärerna förstås.

Åren går men kärleken till fotboll och salt lakrits består. I många år hade jag drömmen att åka till Storgatan en ljummen försommardag, köpa Trocadero i kiosken och lyssna till det vackra ljudet av domarens visselpipa, men det blev aldrig av.

Att kiosken skulle gå i graven var ingen högoddsare. Förra gången jag besökte kvarteren förstod jag att det var många år sedan någon kastade upp fem Dixiekola på den disken.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Läs mer

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

Läs mer

En gravsten i Vadstena

I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

Läs mer

Med Jacob vid tangentbordet

Leta i den här bloggen