Fortsätt till huvudinnehåll

Krögarens kalla fötter



TV har en enorm genomslagskraft vilket retat andra mediaaktörer i många år. En aldrig så väl genomarbetad tidningsartikel är inget förrän den upprepats i TV. I morgon startar ett nytt räddningsprogram i TV 3. Först ut i serien är Mjölby Stadshotell.

Ägaren Kenneth Lindblad är oroad över vilken effekt programmet ska få för han har tagit kontakt med Corren (16/4) för att uppenbarligen stämma i bäcken. I programpresentationen står det att ”ägaren hatar sina gäster och byggnaden ser ut som en kommunal anstalt.” Reportern ställs alltså inför den något absurda uppgiften att dementera innehållet i ett program som varken han eller Lindblad sett.

Lindblads kalla fötter är självförvållade. TV-folkets sätt att vrida och vända på fakta för att uppnå en viss effekt måste vara uppenbar för varje vuxen TV-tittare och det måste han haft i tankarna när han anmälde hotellet till programmet. Men möjligheten att marknadsföra de 250 whiskysorterna i baren tog väl överhanden. Fast han kanske oroar sig i onödan för hur många  tittar på TV 3 numera? Kanalens storhetstid är förbi liksom de svenska stadshotellens.

Lindblad menar att han räddade hotellet när han tog över driften 2001 och köpte fastigheten fem år senare och det kan äga sin riktighet. Bara inte TV 3 avslöjar en ny mögelskandal. Förskolan Mögelgården ligger oroväckande nära (200 meter).

Kommunal anstalt eller ett fungerande hotell? TV 3 har svaret.


Mjölby stadshotell hade sin storhetstid på 1950-talet med källarmästare Biltinge som chef. Hotellet hade en monopolställning då det var enda etablissemanget med tillstånd att servera alkohol i såväl Mjölby som Tranås och Boxholm. När ”fylletågen” söderifrån rullade in på lördagseftermiddagen blev det lapp på luckan och det räckte inte med ”två vita och en brun” på bordet.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.