Fortsätt till huvudinnehåll

Chokladdoft som bonus




Minns ni de uppslitande diskussionerna kring Svartå strand och BEMAB-husets rivning?

Ett fullmäktigemöte ställdes in och till nästa kallades väktare in.

Men nu är detta historia och försäljningen av lägenheterna har startat.

Inget byggnadsprojekt i Mjölby med undantag av Lundbybadet har orsakat så mycket debatt som bostadsprojektet Svartå strand. Men det har tagit nio år att komma så långt.

Den 20 november 2007 bjöd kommunchefen Henry Jansson, byggnadschefen Lars Forsberg, kommunalrådet Monika Gideskog(M) och planarkitekten Håkan Sylvan in mig för att berättade om planerna för det gamla industriområdet. Nio år är en lång tid och mycket vatten har runnit under Burensköldsbron sedan dess. Henry Jansson är avliden, Lars Forsberg är pensionär och Håkan Sylvan har flyttat till Linköping. Monika Gideskog finns kvar i kommuntoppen, nu som oppositionsråd. Ni ska inte fästa er vid partibeteckningen för Svartå strand har haft alla partiernas stöd från början även om det fanns delade meningar om just BEMAB-huset. Rundvandringen resulterade i en artikel som publicerades 21 november 2007.(se ovan).

Ambitionerna var höga. Kvartetten från 2007 talade om småskalig, varierad bebyggelse med småstadskaraktär. Begrepp som trädgårdsstad och villastad förekom.

Men vi tar det från början. Det handlar om ett cirka 15 hektar stort område som begränsas av Burensköldsvägen och Järnvägsgatan i norr och söder, och järnvägen och Svartån i öster och väster. Området har en spännande historia. Det var ett av Mjölbys första industriområden och här låg under början av förra seklet en mängd små snickeri- och möbelverkstäder. I början av 1900-talet hade militären (trängen) ett övningsområde här.

Hur har då de ursprungliga planerna hållit sig jämfört med dagens situation? Jag konstaterar att träffbilden är ganska hygglig. Byggnadschefen Lars Forsberg framhöll att flera av de gamla byggnaderna var värda att bevara och som exempel nämnde han exempel Bjernersjö gamla industribyggnad (BEMAB) mitt emot ICA-parkeringen, gamla vattenverket vid ån, Länkarnas gamla disponentvilla på södra Strandvägen och de halvcirkelformade lokstallarna. På den första punkten fick han fel men övriga är rätt. Som ni minns var det en hård ordstrid innan kommunfullmäktige gav klartecken för Bemabs rivning.
Den här bilden är från samma plats som bilden för nio år sedan. ASM Foods fasad till höger.
Jag har under dessa år i bloggen klagat över den långsamma handläggningen och tvivlat på att projektet någonsin blir av men fick fel. Jag citerar min nio år gamla artikel.

”Ingen vågar eller vill sia om när första spadtaget kan tas, men det handlar om en tioårsperiod eller mer.” Jag har sagt det tidigare och säger det igen: stadsplanering är en sport för tålmodiga.

I artikeln talas också om en ny tillfartsväg söderifrån (Järnvägsgatan) och den är ju verklighet idag.

Projektet är inne i marknadsföringsfasen och igår, fredag, innehöll Corren en åttasidig annonsbilaga. Sälj- och informationsmöten avlöser varandra. Den som väljer att bo här får chokladdoften från ASM Foods på köpet. Det har varit intressant att följa projektet från början även om det har varit på avstånd de senaste åren. Även murvlar går i pension.

Följande intressenter är involverade i projektet: Bostadsbolaget i Mjölby AB, HSB Östergötland, Göta Stenhus samt HP Boendeutveckling och Ulricehamns Betong AB. Av någon anledning saknas det välkända byggföretaget Egirs Bygg AB. (Mer information finns på kommunens hemsida).

Om man läser detta kan man få intrycket av att detta är det enda bostadsprojektet i stan de senaste åren. Det är fel. I Sörby någon kilometer söderut har drygt 70 villor byggts på mindre än tio år. Svartån är en gemensam nämnare.

Bostadsbolagets punkthus har hunnit ganska långt. Bilden tagen från åsidan.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...