Hälsningar från Evert Bäckström

Får jag hälsa från kommissarie Evert Bäckström? Evert har inte alls fått den gruvliga hädanfärd som polisprofessorn förutspådde för några år sedan utan fortsätter att driva kolleger, chefer och åklagare till vansinne i Solna. Bäckström är nedtonad men hinner med en och annan sedvanlig taxifärd till stans guldkrogar medan hans underlydande stånkar vidare i en komplicerad och svåröverskådlig utredning om mord och försäkringsbedrägeri med utgångspunkt i tsunamin i Thailand annandag jul 2004. Det är teamets kvinnliga utredare Nadja Högberg och Ankan Karlsson som står för de avgörande genombrotten i utredningen.

Intrigen i Kan man dö två gånger är välfunnen och det förvånar mig att ingen annan spänningsförfattare använt temat tidigare – att det fanns människor som tog tillfället till ett fortsatt liv under radarn efter naturkatastrofen på andra sidan klotet.

Någonstans mitt i texten byter Persson tonfall. Borta är de raljerande tongångarna när han sakligt och noggrant redogör för hur svenska kriminalteknikerna och rättsodontologer jobbade med att säkerställa identiteten på de 543 svenskar som föll offer för flodvågen. Här får författaren tillfälle att briljera med sina kunskaper om DNA och skjutvapen.

Och den tioårige gossen Edvin som spelar en väsentlig roll i storyn, är det inte ett ungdomsporträtt av författaren själv? Allvarlig, kunskapssökande och begåvad med anteckningsblock. Den som också har läst Gustavs grabb finner likheter.

Trots omfånget är boken svår att lägga ifrån sig. Hur ska Persson få ihop ett trovärdigt slut på denna historia? Jodå, det löser sig och mördaren får sitt straff. Bäckström är en intrigmakare och mästare på att lägga ut rökridåer och någon åklagare och polischef faller tungt. Betyget blir dock inte högre än en stark trea för boken innehåller en snutjargong som är lite tröttande i längden.

Jag är nyfiken på vilken skepnad Leif GW ger Bäckström i nästa bok. Han kanske t o m får vissa mänskliga drag.