Fortsätt till huvudinnehåll

Hälsningar från Evert Bäckström





Får jag hälsa från kommissarie Evert Bäckström? Evert har inte alls fått den gruvliga hädanfärd som polisprofessorn förutspådde för några år sedan utan fortsätter att driva kolleger, chefer och åklagare till vansinne i Solna. Bäckström är nedtonad men hinner med en och annan sedvanlig taxifärd till stans guldkrogar medan hans underlydande stånkar vidare i en komplicerad och svåröverskådlig utredning om mord och försäkringsbedrägeri med utgångspunkt i tsunamin i Thailand annandag jul 2004. Det är teamets kvinnliga utredare Nadja Högberg och Ankan Karlsson som står för de avgörande genombrotten i utredningen.

Intrigen i Kan man dö två gånger är välfunnen och det förvånar mig att ingen annan spänningsförfattare använt temat tidigare – att det fanns människor som tog tillfället till ett fortsatt liv under radarn efter naturkatastrofen på andra sidan klotet.

Någonstans mitt i texten byter Persson tonfall. Borta är de raljerande tongångarna när han sakligt och noggrant redogör för hur svenska kriminalteknikerna och rättsodontologer jobbade med att säkerställa identiteten på de 543 svenskar som föll offer för flodvågen. Här får författaren tillfälle att briljera med sina kunskaper om DNA och skjutvapen.

Och den tioårige gossen Edvin som spelar en väsentlig roll i storyn, är det inte ett ungdomsporträtt av författaren själv? Allvarlig, kunskapssökande och begåvad med anteckningsblock. Den som också har läst Gustavs grabb finner likheter.

Trots omfånget är boken svår att lägga ifrån sig. Hur ska Persson få ihop ett trovärdigt slut på denna historia? Jodå, det löser sig och mördaren får sitt straff. Bäckström är en intrigmakare och mästare på att lägga ut rökridåer och någon åklagare och polischef faller tungt. Betyget blir dock inte högre än en stark trea för boken innehåller en snutjargong som är lite tröttande i längden.

Jag är nyfiken på vilken skepnad Leif GW ger Bäckström i nästa bok. Han kanske t o m får vissa mänskliga drag.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.