Fortsätt till huvudinnehåll

Hälsningar från Evert Bäckström





Får jag hälsa från kommissarie Evert Bäckström? Evert har inte alls fått den gruvliga hädanfärd som polisprofessorn förutspådde för några år sedan utan fortsätter att driva kolleger, chefer och åklagare till vansinne i Solna. Bäckström är nedtonad men hinner med en och annan sedvanlig taxifärd till stans guldkrogar medan hans underlydande stånkar vidare i en komplicerad och svåröverskådlig utredning om mord och försäkringsbedrägeri med utgångspunkt i tsunamin i Thailand annandag jul 2004. Det är teamets kvinnliga utredare Nadja Högberg och Ankan Karlsson som står för de avgörande genombrotten i utredningen.

Intrigen i Kan man dö två gånger är välfunnen och det förvånar mig att ingen annan spänningsförfattare använt temat tidigare – att det fanns människor som tog tillfället till ett fortsatt liv under radarn efter naturkatastrofen på andra sidan klotet.

Någonstans mitt i texten byter Persson tonfall. Borta är de raljerande tongångarna när han sakligt och noggrant redogör för hur svenska kriminalteknikerna och rättsodontologer jobbade med att säkerställa identiteten på de 543 svenskar som föll offer för flodvågen. Här får författaren tillfälle att briljera med sina kunskaper om DNA och skjutvapen.

Och den tioårige gossen Edvin som spelar en väsentlig roll i storyn, är det inte ett ungdomsporträtt av författaren själv? Allvarlig, kunskapssökande och begåvad med anteckningsblock. Den som också har läst Gustavs grabb finner likheter.

Trots omfånget är boken svår att lägga ifrån sig. Hur ska Persson få ihop ett trovärdigt slut på denna historia? Jodå, det löser sig och mördaren får sitt straff. Bäckström är en intrigmakare och mästare på att lägga ut rökridåer och någon åklagare och polischef faller tungt. Betyget blir dock inte högre än en stark trea för boken innehåller en snutjargong som är lite tröttande i längden.

Jag är nyfiken på vilken skepnad Leif GW ger Bäckström i nästa bok. Han kanske t o m får vissa mänskliga drag.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

Sanning i Motala är ett dåligt skämt i Mjölby

V ad ska vi ha ett stationshus från 1800-talet till? Frågan är aktuellt i Motala där min f d kollega Per Olsson köpt Motala Verkstads stationshus, granne med gamla Texas. Per köpte fastigheten förra året och hade väl då inga klara idéer vad huset ska användas till. Så fick han en förfrågan om att hyra ut till närbelägna Pizzaverkstan som är i behov av större lokaler och Per skickade in en ansökan om bygglov. I den ansökte han om ändrat användningsområde från föreningslokal till restaurang. Men han blev nekad. Ett av argumenten var att stationshuset ligger för nära spåret.   20 meters avstånd mellan restaurang och spåret i Sya. Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Caroline Unéus (M) tvår sina händer och skyller på rigid lagstiftning. Hon tycks för övrigt tro att landets lagar stiftas i Östergötland om man ska tro dagens artikel i Corren och MVT. Sista ordet är inte sagt. Enligt Corren kommer Per att skicka ett överklagande till Länsstyrelsen. Jag önskar honom lycka till. ...