Fortsätt till huvudinnehåll

1980 - ett turbulent år i Boxholm






Den första februari 1980 klev jag över tröskeln till Correns lokalredaktion i Boxholm för första gången. Nu skulle jag bli reporter på riktigt efter några års harvande som sportjournalist och försäljare.

Tidpunkten var tacksam för en ung, nyhetshungrig reporter. Det gamla bruket var i upplösning och ägaren Iggesund ville sälja. Hela stålbranschen var i gungning; skogen, sågen, mejeriet och jordbruket ansågs inte passa in i företagsstrukturen och folkets oro var stor. Här var åtminstone den manliga delen av befolkningen sedan generationer van vid att jobb väntade på bruket när den obligatoriska skolan var avslutad. Lönenivån var relativt hög och flera förmåner som billig sommarstuga var förknippade med en fast anställning.

Jag hade turen att ha bekanta som tipsade mig och jag låg i framkant i nyhetsarbetet med åtskilliga ettor som resultat. Stålorten Boxholm kommenterades i artiklar på ledarsidan. Jag trivdes i hetluften och självförtroendet steg i takt med antalet löpsedlar.

Och mitt i allt detta inträffade en tågkollision på södra stambanan den 21 april 1980. Jag satt och eftermiddagsfikade med min företrädare Irving Lindholm när larmet gick. Två godståg hade kolliderat vid dörrfabriken i samhällets södra utkant. Snacka om att pulsen och blodtrycket steg. En olycka av den här dimensionen hade jag aldrig varit med om förut. Men tack vare hjälp av Sven Fransson och Gullan Ericson på Mjölbyredaktionen blev täckningen av olyckan OK. Jag gick på adrenalin hela dagen.


Mirakulöst nog inträffade ingen personskada vid olyckan. Den lokförare som ansågs vållande till olyckan räddade livet genom att springa bakåt när han insåg att en kollision var oundviklig. Senare dömdes han till villkorlig dom och 60 dagsböter vid Mjölby tingsrätt. Han hade misstolkat en stoppsignal. Mannen var snabbutbildad eftersom det rådde brist på lokförare så arbetsgivaren hade en del i skulden.

Hur gick det sen med det mångfasetterade brukets alla avdelningar? Det blev en nedläggning av martinen (smältugn för skrot) på allhelgonaafton där åtskilliga människor tog farväl. Dörrfabriken flyttades till Småland. De båda varmvalsverken, som var hjärtat i stålframställningen, slogs samman med Smedjebacken (SmeBox) och andra mindre anläggningar fick nya ägare. Ofta var det avdelningschefer som tog steget fullt och blev egna företagare. Den anläggning som diskuterades mest var mediumverket som ansågs gammalt, nedslitet och ineffektivt. Metallfackets starke ordförande Thord Lindberg gillade inte att jag skrev om dessa diskussioner. Även kalldrageriets framtid ifrågasattes. Tilläggas kan att båda arbetsplatserna finns kvar idag, 33 år senare.

Disponent Stig Tillmar talade på arbetarekommunens möte 26 september 1980. Mötet var välbesökt och extrastolar langades in i Folkets Hus. Dispen – den ende i slips och kavaj i hela församlingen - var uppriktig och inledde med ”Jag är inte här för att måla upp någon skön bild. Jag ska tala om den bistra sanningen…” Sedan följde en detaljerad beskrivning av läget enhet för enhet. Mötesdeltagarna fick höra det var överkapacitet av stål i hela Europa och efterfrågan skral.
Många var oroliga för sin egen framtid men av stämningen att döma uppskattades Tillmars ärlighet. Dispen var en person som ingav förtroende. Senare försvann Tillmar till posten som chef för SSAB:s nya plåtvalsverk i Borlänge men efterträdaren Armand Sander hade inte samma förtroende hos de anställda.

Sett med facit i hand klarade sig Boxholm bra i 80-talets brukskris. Andra bruksorter som Norberg i Västmanland blev nästan utplånade. Genom nya ägare, nya idéer och moderna produktionsmetoder utvecklades flera företag gynnsamt vilket knappast varit fallet om de varit kvar i Iggesunds ägo. Stålkonjunkturen har gått upp och ner och åtskilliga ägarbyten har skett under åren. Numera tillhör varmvalsverken finska Ovako.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.