Fortsätt till huvudinnehåll

En Rotarybroder kliar en annan på ryggen



Vissa händelser etsar sig fast i minnet. Den historia jag ska berätta nu har flera decennier på nacken, men värd att berättas ändå. Det handlar om taskspel i journalistiken och tilltalstonen på en av Motalas största arbetsplatser.

Min allra första fasta anställning var som sportjournalist på Östgöta-Bladet i Vadstena 1970-73. Min företrädare var Uffe Holmertz. Efter detta följde anställning på Luxor i Motala som försäljare. Ganska snart längtade jag tillbaka till journalistiken men 1975 försatte Östgöta Correspondenten Östgöta-Bladet i konkurs. Uffe var en av dem som stod utan jobb och han kom i kontakt med chefredaktör Holger Wigertz på Katrineholmskuriren som förvärvat utgivningsbeviset av konkursboet. Med Uffe vid rodret gjorde vi tre provnummer av Nya Östgöta-Bladet vilket föll väl ut, både journalistiskt och ekonomiskt. Det senare tack vare den energiska och duktige annonsförsäljaren Bernt ”Fixarn” Karlsson. Jag medverkade som skribent på fritiden.

Men efter tre nummer tog det stopp.  Motala Tidnings chefredaktör Sven Slotter hade sett fram emot att vara ensam på tidningsmarknaden i Motala, Vadstena och Ödeshög och köpte utgivningsbeviset av Wigertz. Den senare ringde själv med gråten i rösten och berättade att han blivit tvingad att sälja utgivningsbeviset. Han hotades med uteslutning ur den liberala stiftelse som höll sin hand över många liberala tidningar i Mellansverige. Det var naturligtvis Slotter som startade hetsjakten på sin kollega. Uffes bedömning är att Wigertz hade tillräckligt med resurser för att säkra Nya Östgöta-Bladets utgivning.

Så glöm alla vackra ord om mångfald, valfrihet och konkurrens i näringslivet som liberala chefredaktörer brukar gödsla ledarsidorna med. De har ingen bäring i praktiken när ekonomiska revir pinkas in.

Vi bet ihop och förstod att vi i vår ungdomliga iver gjort ett misstag som inte säkrat utgivningsbeviset tidigare. Uffe försvann till Folket i Eskilstuna och jag fortsatte som försäljare på Luxor. Några år senare kom mina och Slotters vägar att korsas på nytt. Tillsammans med arbetskamraterna Jan-Ove Boll och Bosse Larsson startade jag ett annonsblad med utgivning i Motala och Vadstena. Vi hade märkt i vårt arbete att annonsblad var framgångsrika på orter i Svealand och Norrland. Vi anade att vårt dubbla engagemang inte var populärt hos arbetsgivaren och därför satte vi våra fruar i det handelsbolag som drev tidningen.

Det dröjde inte länge förrän Sven Slotter klagade hos vd Alf Björklund. Denne skrattade åt hela affären och avfärdade Slotter tämligen bryskt. Men den energiske smålänningen ringde då till Luxors grundare, den legendariske fabrikören Axel Holstensson. Fabrikören, som tillhörde ett annat århundrade, ringde försäljningschefen Åke Johansson, och bad honom ta itu med slynglarna. Och Åke skrädde som vanligt inte orden, åtminstone inte när han ringde mig. ”Om ni fortsätter med den där annonsbladsskiten åker ni ut på örona, och det spelar ingen roll om ni använder er av kärringarna som bulvaner”. Din tid kommer nog också gubbjävel, tänkte jag innan jag lade på luren.

Med nyköpt villa och ett nyfött barn var det bara att ställa in sig i ledet och vi sålde tidningen till annonsförsäljaren Ronny Widström som drev den vidare i några år innan han sålde den i sin tur. 1980 kom jag tillbaka till journalistiken genom en anställning som lokalredaktör på Corren i Boxholm.
Min hämnd kom senare när Luxor var i putten och vd Alf Björklund fick sparken.

Är jag långsint när jag drar upp denna över 30 år gamla historia? Ja det är möjligt, men jag har inget emot att kallas långsint. Såväl Slotter som Luxorcheferna var småpåvar i en liten stad och utnyttjade sin makt men nu är styrkeförhållandena utjämnade. Luxor tillhör en förgången tid och MT har samma ägare som Corren, vilket var otänkbart på 70-talet

Kommentarer

  1. Bra återgivet. Verkligheten är som en riktig såpa.

    SvaraRadera
  2. Tack Stefan. Du känner kanske igen tongångarna från din hemstad.

    SvaraRadera
  3. Läst. Skrattat..och upplevt same same med olika innehåll i många kommuner. En anekdot från kära Motala är när jag arbetade över hela Sverige med kabel-TV -88-95 som det enda privata alternativet till dåvarande Televerket. Vi stod för att alla hyresgäster skulle välja ja eller nej till kable-TV och allt var "klart". Då fick vi insyn i hur ryggkliarnas lokala förening fungerar bl a i Motala...x antal människor i den lokala "intresse-maktsfären" gullade med varandra...och vips så blev det en kollektiv lösning via Televerket...även för de ca 50 % som inte ville ha mer än TV 3 (!) på den tiden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det finns nog åtskilliga jämförelser att göra landet runt. Åke Ortmark skriver i sin bok Makten och lögnen hur sossarna och Wallenbergarna samarbetade och alla såg till att få med en del av kakan.Det var naturligtvis på ett högre plan än ryggkliarklubben i Motala men mekanismerna är de samma.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.