En Rotarybroder kliar en annan på ryggen

Vissa händelser etsar sig fast i minnet. Den historia jag ska berätta nu har flera decennier på nacken, men värd att berättas ändå. Det handlar om taskspel i journalistiken och tilltalstonen på en av Motalas största arbetsplatser.

Min allra första fasta anställning var som sportjournalist på Östgöta-Bladet i Vadstena 1970-73. Min företrädare var Uffe Holmertz. Efter detta följde anställning på Luxor i Motala som försäljare. Ganska snart längtade jag tillbaka till journalistiken men 1975 försatte Östgöta Correspondenten Östgöta-Bladet i konkurs. Uffe var en av dem som stod utan jobb och han kom i kontakt med chefredaktör Holger Wigertz på Katrineholmskuriren som förvärvat utgivningsbeviset av konkursboet. Med Uffe vid rodret gjorde vi tre provnummer av Nya Östgöta-Bladet vilket föll väl ut, både journalistiskt och ekonomiskt. Det senare tack vare den energiska och duktige annonsförsäljaren Bernt ”Fixarn” Karlsson. Jag medverkade som skribent på fritiden.

Men efter tre nummer tog det stopp.  Motala Tidnings chefredaktör Sven Slotter hade sett fram emot att vara ensam på tidningsmarknaden i Motala, Vadstena och Ödeshög och köpte utgivningsbeviset av Wigertz. Den senare ringde själv med gråten i rösten och berättade att han blivit tvingad att sälja utgivningsbeviset. Han hotades med uteslutning ur den liberala stiftelse som höll sin hand över många liberala tidningar i Mellansverige. Det var naturligtvis Slotter som startade hetsjakten på sin kollega. Uffes bedömning är att Wigertz hade tillräckligt med resurser för att säkra Nya Östgöta-Bladets utgivning.

Så glöm alla vackra ord om mångfald, valfrihet och konkurrens i näringslivet som liberala chefredaktörer brukar gödsla ledarsidorna med. De har ingen bäring i praktiken när ekonomiska revir pinkas in.

Vi bet ihop och förstod att vi i vår ungdomliga iver gjort ett misstag som inte säkrat utgivningsbeviset tidigare. Uffe försvann till Folket i Eskilstuna och jag fortsatte som försäljare på Luxor. Några år senare kom mina och Slotters vägar att korsas på nytt. Tillsammans med arbetskamraterna Jan-Ove Boll och Bosse Larsson startade jag ett annonsblad med utgivning i Motala och Vadstena. Vi hade märkt i vårt arbete att annonsblad var framgångsrika på orter i Svealand och Norrland. Vi anade att vårt dubbla engagemang inte var populärt hos arbetsgivaren och därför satte vi våra fruar i det handelsbolag som drev tidningen.

Det dröjde inte länge förrän Sven Slotter klagade hos vd Alf Björklund. Denne skrattade åt hela affären och avfärdade Slotter tämligen bryskt. Men den energiske smålänningen ringde då till Luxors grundare, den legendariske fabrikören Axel Holstensson. Fabrikören, som tillhörde ett annat århundrade, ringde försäljningschefen Åke Johansson, och bad honom ta itu med slynglarna. Och Åke skrädde som vanligt inte orden, åtminstone inte när han ringde mig. ”Om ni fortsätter med den där annonsbladsskiten åker ni ut på örona, och det spelar ingen roll om ni använder er av kärringarna som bulvaner”. Din tid kommer nog också gubbjävel, tänkte jag innan jag lade på luren.

Med nyköpt villa och ett nyfött barn var det bara att ställa in sig i ledet och vi sålde tidningen till annonsförsäljaren Ronny Widström som drev den vidare i några år innan han sålde den i sin tur. 1980 kom jag tillbaka till journalistiken genom en anställning som lokalredaktör på Corren i Boxholm.

Min hämnd kom senare när Luxor var i putten och vd Alf Björklund fick sparken.

Är jag långsint när jag drar upp denna över 30 år gamla historia? Ja det är möjligt, men jag har inget emot att kallas långsint. Såväl Slotter som Luxorcheferna var småpåvar i en liten stad och utnyttjade sin makt men nu är styrkeförhållandena utjämnade. Luxor tillhör en förgången tid och MT har samma ägare som Corren, vilket var otänkbart på 70-talet