Fortsätt till huvudinnehåll

Gamla institutioner med problem



Tunga rörelsedrivna institutioner med sekelgamla rötter har problem i länet. Folkets Parksföreningens konkurs i Linköping och Folkets Hus- och parkföreningen ekonomiska bekymmer i Motala är väl kända. Liknande tongångar hörs också i Kinda. Den senaste att vädra sina bekymmer offentligt är Mjölby hembygdsförening som vill sälja Skånska Lasses hus på Sandgatan. Föreningen orkar inte med drift- och underhållskostnaderna.

Folkets Hus-föreningen i Motala (numera Motala Convention Centre) har länge flaggat för sina problem och någon form av åtgärdsprogram pågår, vilket innebär bland annat försäljning av gamla Texas i Verkstan och uppsägning av personal. Föreningen har två stora anläggningar i Folkets Park i Marieberg och Folkets Hus som inte har tillräckliga hyresintäkter för att klara kostnaderna. Det var länge sedan Inge ”Kula” Andersson lyckades fylla Folkets Park till bristningsgränsen när Vikingarna och Lasse Stefanz kom på besök.

Föreningens planer på att sälja gamla Folkets Hus (Texas) för 1,7 miljoner kr har föranlett många inlägg på Facebooks Motalasida. Åsikterna kan uppdelas i tre kategorier. Kulturvännerna tycker att antingen tar kommunen över ägarskapet eller ger frikostiga bidrag till föreningen, en minoritet anser att föreningen får reda ut sina ekonomiska problem utan inblandning av kommunen och så finns en tredje kategori som tror att fastigheten ägs av kommunen. Det är inte lätt att föra en konstruktiv debatt om inte grundläggande fakta är kända.

Åtskilliga i den första kategorin tycker att behovet av replokaler och liknande är stort i stan men ingen har några idéer hur de ekonomiska svårigheterna ska lösas. En fråga faller sig naturlig i sammanhanget. Vad hade styrelsen för planer för Texas när nya Folkets Hus togs i bruk 1978?

Hur går det? Jag vet inte men med tanke på Linköpings exempel kan inte en konkurs uteslutas. Och då ökar trycket på kommunen för inte kan Folkets Hus mitt i stan stå utan verksamhet.  En hel del talar för att Motala kommun blir sittande med Svarte Petter. Undrar just hur resonemanget går i kommunhuset mellan fyra väggar hos Camilla Egberth för någon form av beredskap måste väl finnas om en konkurssituation uppstår?

I Mjölby har hembygdsföreningen i en skrivelse till kommunen flaggat för tre alternativ. Att Skånska Lasses hem säljs på öppna marknaden, att huset läggs under föreningens övriga byggnader på holmen och hamnar under kommunens fastighetsskötsel och det tredje är att kommunen köper huset.

Jag tror inte att det första alternativet är allvarligt menat utan att hembygdsföreningens styrelse tänker sig något av de två senare alternativen. Jag kan mer om Mjölbys kommunpolitik än Motalas och tror att så också blir fallet. Och varför inte? Kommunen har varit mycket generös mot Mjölby Hockey vid två tillfällen det senaste decenniet så varför kan man inte gå hembygdsföreningen till mötes? Skånska Lasses minne lever kvar i Mjölby och den lilla villan är nästan lika berömd som Bebbes korvkiosk.

Andlig och materiell spis hand i hand.

Theodor Lorentz Larsson, född 8 juni 1880 i byn GylleSöderslätt (nuvarande Trelleborgs kommun), död 30 juni 1937 i Mjölby, var en svensk bondkomiker och visdiktare. Han var verksam under artistnamnet och pseudonymen Skånska Lasse. Larsson arbetade som möbelsnickare i Malmö, efter en kortare period i Stockholm flyttade han till Mjölby där han fick anställning vid en möbelfabrik. Han berättade själv att när han kom på ett roligt rim skrev han upp det på ett hyvelspån och stoppade det i fickan. Det var under tiden i Mjölby han inledde sin bana som bondkomiker. Han uppträdde ofta i långrock och blommig väst, spelande på sitt dragspel. Han utvecklade en talang för att skriva tillfällighetstexter om dagsaktuella händelser. Bland sånger som Skånska Lasse skrev på 1920-talet var Johan på Snippen och Elektricitetsvisan.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...