Fortsätt till huvudinnehåll

Gamla institutioner med problem



Tunga rörelsedrivna institutioner med sekelgamla rötter har problem i länet. Folkets Parksföreningens konkurs i Linköping och Folkets Hus- och parkföreningen ekonomiska bekymmer i Motala är väl kända. Liknande tongångar hörs också i Kinda. Den senaste att vädra sina bekymmer offentligt är Mjölby hembygdsförening som vill sälja Skånska Lasses hus på Sandgatan. Föreningen orkar inte med drift- och underhållskostnaderna.

Folkets Hus-föreningen i Motala (numera Motala Convention Centre) har länge flaggat för sina problem och någon form av åtgärdsprogram pågår, vilket innebär bland annat försäljning av gamla Texas i Verkstan och uppsägning av personal. Föreningen har två stora anläggningar i Folkets Park i Marieberg och Folkets Hus som inte har tillräckliga hyresintäkter för att klara kostnaderna. Det var länge sedan Inge ”Kula” Andersson lyckades fylla Folkets Park till bristningsgränsen när Vikingarna och Lasse Stefanz kom på besök.

Föreningens planer på att sälja gamla Folkets Hus (Texas) för 1,7 miljoner kr har föranlett många inlägg på Facebooks Motalasida. Åsikterna kan uppdelas i tre kategorier. Kulturvännerna tycker att antingen tar kommunen över ägarskapet eller ger frikostiga bidrag till föreningen, en minoritet anser att föreningen får reda ut sina ekonomiska problem utan inblandning av kommunen och så finns en tredje kategori som tror att fastigheten ägs av kommunen. Det är inte lätt att föra en konstruktiv debatt om inte grundläggande fakta är kända.

Åtskilliga i den första kategorin tycker att behovet av replokaler och liknande är stort i stan men ingen har några idéer hur de ekonomiska svårigheterna ska lösas. En fråga faller sig naturlig i sammanhanget. Vad hade styrelsen för planer för Texas när nya Folkets Hus togs i bruk 1978?

Hur går det? Jag vet inte men med tanke på Linköpings exempel kan inte en konkurs uteslutas. Och då ökar trycket på kommunen för inte kan Folkets Hus mitt i stan stå utan verksamhet.  En hel del talar för att Motala kommun blir sittande med Svarte Petter. Undrar just hur resonemanget går i kommunhuset mellan fyra väggar hos Camilla Egberth för någon form av beredskap måste väl finnas om en konkurssituation uppstår?

I Mjölby har hembygdsföreningen i en skrivelse till kommunen flaggat för tre alternativ. Att Skånska Lasses hem säljs på öppna marknaden, att huset läggs under föreningens övriga byggnader på holmen och hamnar under kommunens fastighetsskötsel och det tredje är att kommunen köper huset.

Jag tror inte att det första alternativet är allvarligt menat utan att hembygdsföreningens styrelse tänker sig något av de två senare alternativen. Jag kan mer om Mjölbys kommunpolitik än Motalas och tror att så också blir fallet. Och varför inte? Kommunen har varit mycket generös mot Mjölby Hockey vid två tillfällen det senaste decenniet så varför kan man inte gå hembygdsföreningen till mötes? Skånska Lasses minne lever kvar i Mjölby och den lilla villan är nästan lika berömd som Bebbes korvkiosk.

Andlig och materiell spis hand i hand.

Theodor Lorentz Larsson, född 8 juni 1880 i byn GylleSöderslätt (nuvarande Trelleborgs kommun), död 30 juni 1937 i Mjölby, var en svensk bondkomiker och visdiktare. Han var verksam under artistnamnet och pseudonymen Skånska Lasse. Larsson arbetade som möbelsnickare i Malmö, efter en kortare period i Stockholm flyttade han till Mjölby där han fick anställning vid en möbelfabrik. Han berättade själv att när han kom på ett roligt rim skrev han upp det på ett hyvelspån och stoppade det i fickan. Det var under tiden i Mjölby han inledde sin bana som bondkomiker. Han uppträdde ofta i långrock och blommig väst, spelande på sitt dragspel. Han utvecklade en talang för att skriva tillfällighetstexter om dagsaktuella händelser. Bland sånger som Skånska Lasse skrev på 1920-talet var Johan på Snippen och Elektricitetsvisan.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.