Fortsätt till huvudinnehåll

Ingen seriemördare på tillväxt i Sya



Vi är inne i juli månad och förr var nyhetstorka ett vanligt begrepp och nästan vilka tokerier som helst kom in i tidningen. Det absoluta bottennappet nåddes när man fick skriva om killen som jobbade i kyllager. Förutsatt att det var en varm och fin sommar förstås. Den omskrivne brukade posera på en truck iklädd tjock jacka, dito handskar och pälsmössa. ”Jodå, det går bra men jag ser fram emot min semester som börjar i slutet av augusti och då flyger jag till Mallis”, kunde det heta.

Jag vet inte vilken kategori följande historia hamnar i men den är värd att berättas ändå och har inte så många år på nacken. Polisen berättade att den fått in en anmälan om att två tonårspojkar släpat ett kattlik bakom mopeden. Den makabra händelsen ägde rum i Sya eller Spångsholm. Det kunde stannat där med de vanliga moraliska kommentarerna om ungdomars grymhet och omdömeslöshet om inte rättspsykiatern Henrik Belfrage, med sommarboende i Sya, hade blandat sig i.

Han ringde upp tidningen och förklarade att sådana tendenser ska man se allvarligt på. Forskning på det rättspsykiatriska området visar att seriemördare startar sin ”karriär” med att plåga ihjäl sällskapsdjur. Att kasta in katten i tvättmaskinen, är till exempel ett vanligt beteende bland dessa empatibefriade människor. Artikeln fick ett ganska stort utrymme.

Någon vecka gick och ytterligare en artikel kom. Polisen hade fått tag på grabbarna och förhört dem. Det visade sig att de hittat en död kattunge och bundit fast den efter mopeden, vilket bekräftades av vuxna vittnen. Inte så snyggt gjort men långt ifrån det avskyvärda beteende som alla trodde. Polis, skribent och doktor Belfrage antog att pojkarna plågat ihjäl kattungen utan att ha något belägg för det. Det är klart att den historien var snackisen vid frukostbordet några dagar.

Vad är sensmoralen av detta? Jo, att allting inte är vad det synas vara och att även s k auktoriteter drar fel slutsatser. Det var ingen seriemördare på tillväxt i Sya.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

Sanning i Motala är ett dåligt skämt i Mjölby

V ad ska vi ha ett stationshus från 1800-talet till? Frågan är aktuellt i Motala där min f d kollega Per Olsson köpt Motala Verkstads stationshus, granne med gamla Texas. Per köpte fastigheten förra året och hade väl då inga klara idéer vad huset ska användas till. Så fick han en förfrågan om att hyra ut till närbelägna Pizzaverkstan som är i behov av större lokaler och Per skickade in en ansökan om bygglov. I den ansökte han om ändrat användningsområde från föreningslokal till restaurang. Men han blev nekad. Ett av argumenten var att stationshuset ligger för nära spåret.   20 meters avstånd mellan restaurang och spåret i Sya. Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Caroline Unéus (M) tvår sina händer och skyller på rigid lagstiftning. Hon tycks för övrigt tro att landets lagar stiftas i Östergötland om man ska tro dagens artikel i Corren och MVT. Sista ordet är inte sagt. Enligt Corren kommer Per att skicka ett överklagande till Länsstyrelsen. Jag önskar honom lycka till. ...