Ingen seriemördare på tillväxt i Sya

Vi är inne i juli månad och förr var nyhetstorka ett vanligt begrepp och nästan vilka tokerier som helst kom in i tidningen. Det absoluta bottennappet nåddes när man fick skriva om killen som jobbade i kyllager. Förutsatt att det var en varm och fin sommar förstås. Den omskrivne brukade posera på en truck iklädd tjock jacka, dito handskar och pälsmössa. ”Jodå, det går bra men jag ser fram emot min semester som börjar i slutet av augusti och då flyger jag till Mallis”, kunde det heta.

Jag vet inte vilken kategori följande historia hamnar i men den är värd att berättas ändå och har inte så många år på nacken. Polisen berättade att den fått in en anmälan om att två tonårspojkar släpat ett kattlik bakom mopeden. Den makabra händelsen ägde rum i Sya eller Spångsholm. Det kunde stannat där med de vanliga moraliska kommentarerna om ungdomars grymhet och omdömeslöshet om inte rättspsykiatern Henrik Belfrage, med sommarboende i Sya, hade blandat sig i.

Han ringde upp tidningen och förklarade att sådana tendenser ska man se allvarligt på. Forskning på det rättspsykiatriska området visar att seriemördare startar sin ”karriär” med att plåga ihjäl sällskapsdjur. Att kasta in katten i tvättmaskinen, är till exempel ett vanligt beteende bland dessa empatibefriade människor. Artikeln fick ett ganska stort utrymme.

Någon vecka gick och ytterligare en artikel kom. Polisen hade fått tag på grabbarna och förhört dem. Det visade sig att de hittat en död kattunge och bundit fast den efter mopeden, vilket bekräftades av vuxna vittnen. Inte så snyggt gjort men långt ifrån det avskyvärda beteende som alla trodde. Polis, skribent och doktor Belfrage antog att pojkarna plågat ihjäl kattungen utan att ha något belägg för det. Det är klart att den historien var snackisen vid frukostbordet några dagar.

Vad är sensmoralen av detta? Jo, att allting inte är vad det synas vara och att även s k auktoriteter drar fel slutsatser. Det var ingen seriemördare på tillväxt i Sya.