Fortsätt till huvudinnehåll

Ingen seriemördare på tillväxt i Sya



Vi är inne i juli månad och förr var nyhetstorka ett vanligt begrepp och nästan vilka tokerier som helst kom in i tidningen. Det absoluta bottennappet nåddes när man fick skriva om killen som jobbade i kyllager. Förutsatt att det var en varm och fin sommar förstås. Den omskrivne brukade posera på en truck iklädd tjock jacka, dito handskar och pälsmössa. ”Jodå, det går bra men jag ser fram emot min semester som börjar i slutet av augusti och då flyger jag till Mallis”, kunde det heta.

Jag vet inte vilken kategori följande historia hamnar i men den är värd att berättas ändå och har inte så många år på nacken. Polisen berättade att den fått in en anmälan om att två tonårspojkar släpat ett kattlik bakom mopeden. Den makabra händelsen ägde rum i Sya eller Spångsholm. Det kunde stannat där med de vanliga moraliska kommentarerna om ungdomars grymhet och omdömeslöshet om inte rättspsykiatern Henrik Belfrage, med sommarboende i Sya, hade blandat sig i.

Han ringde upp tidningen och förklarade att sådana tendenser ska man se allvarligt på. Forskning på det rättspsykiatriska området visar att seriemördare startar sin ”karriär” med att plåga ihjäl sällskapsdjur. Att kasta in katten i tvättmaskinen, är till exempel ett vanligt beteende bland dessa empatibefriade människor. Artikeln fick ett ganska stort utrymme.

Någon vecka gick och ytterligare en artikel kom. Polisen hade fått tag på grabbarna och förhört dem. Det visade sig att de hittat en död kattunge och bundit fast den efter mopeden, vilket bekräftades av vuxna vittnen. Inte så snyggt gjort men långt ifrån det avskyvärda beteende som alla trodde. Polis, skribent och doktor Belfrage antog att pojkarna plågat ihjäl kattungen utan att ha något belägg för det. Det är klart att den historien var snackisen vid frukostbordet några dagar.

Vad är sensmoralen av detta? Jo, att allting inte är vad det synas vara och att även s k auktoriteter drar fel slutsatser. Det var ingen seriemördare på tillväxt i Sya.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.