Fortsätt till huvudinnehåll

Åttaåring petad ur laget



I Gefle Dagblad läser jag en insändare som gör mig ledsen och förbannad. En ledsen f d hockeymorsa beskriver hur hennes åttaårige son petats ur sitt lag. Samma killar han spelat ihop med sedan fyra års ålder. Pojken har inte varit någon stjärna men han haft kul, vilket är det viktigaste.

Hans lag har valt att gå upp en högre serie och man valde då att toppa laget. Några veckor senare får föräldrarna veta att han är petad ur laget. Ledarna skyller på att han inte har de rätta grunderna. Pojken har särskilt glatt sig åt en cupturnering nästa veckoslut men nu lär väl de nyinköpta skridskorna förbli oanvända.

Den starkaste passusen i den välskrivna insändaren lyder:
Jag hoppas att ni kan sova gott om nätterna som tagit glädjen över idrotten för min son. Det kommer inte vi att göra för vi kommer att behöva trösta vår son som än en gång kommer att gråta sig till sömns då han tvingas sluta att spela med ”sitt” lag.
Hur tror ni detta kommer att kännas för honom? Vilka törnar kommer det här att ge hans självförtroende?”

Redaktionen skickar fotograf och reporter till Valbo HC:s träning med tioårslaget. (Det framgår dock inte klart om Valbo är den utpekade föreningen). ”O nej, då, petningar sysslar vi inte med här. Toppningar är ett okänt begrepp. Det viktigaste är att ha kul.” Klubben mobiliserar en idrottskändis, Gefle IF:s målvakt Mattias Hugosson, som intygar att det är sunda värderingar som gäller i Valbo.

Vem ska man tro på? Det är som att bevista en rättegång där ord står mot ord. Jag väljer att tro på den ledsna mamman vars berättelse bär det självupplevdas prägel. Hon har ingen anledning att dikta ihop falska anklagelser. Föreningens försäkringar i reportaget är inget värda. Vad ska en föreningsledare göra när han konfronteras med en reporter. Dra ner byxorna och skäms?

Insändaren är den mest lästa i GD denna vecka och flera kommentatorer har liknande erfarenheter och pekar ut just Valbo som syndare. Valbo toppar gärna laget.

Att göra sig av med inte fullt så duktiga åttaåringar kan vara ett skott i foten även för en förening med elitambitioner. Den sämsta åttaåringen kan vara den skickligaste 15-åringen om några år. Jag skulle tro att det här problemet inte är begränsat till Gävle.

Ivar Lo-Johansson skrev redan på 1930-talet boken ”Jag tvivlar på idrotten”.  Det händer att jag också gör det.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.